Jag läste en debattartikel, som en ung kille har skrivit om utanförskap och segregering, vilket gjorde djupt intryck i mig. Den unga killen är född och uppvuxen i Sverige, men skriver om sig själv som ”invandraren som är mindre värd i samhällets ögon än sina etniskt svenska vänner”.
I debattartikeln skriver den unga killen att han ofta blir dömd utan att ha sagt eller gjort någonting. Att folk är misstänksamma mot honom bara för att han är mörkhyad och bor i “förorten”.
(but) some — are more equal than others
George Orwell
Det som gjorde mest intryck på mig var sammanfattningen på debatten där den unga killen skriver: ”Det är inte så mycket att göra åt. Vi är blattar, det är det som är felet med oss”.
Att en ung man sätter etikett på sig själv som att ”jag är blatte” och sedan tänka att framtiden är hopplöst, tycker jag är en skrämmande samhällsutveckling.
Barnen är vår framtid och de skall känna hopp, samhörighet och känsla av gemenskap med andra människor inom den svenska nationsgränsen.
Vadå blatte liksom.
Vägra ta emot etiketter
Hela min själ gjorde ont när jag läste debattartikeln. Jag tänker att som tonåring ska man ha stora drömmar, visioner och mål i livet. Man har hela livet framför sig och världen ska upplevas som ett stort smörgåsbord. Smaka och ta för dig.
Ja så tänker jag – men den unga killen tänker inte som mig. I hans uppfattning om samhället finns det en hierarkisk uppdelning av människovärdet där hans personlighet mäts utifrån hans etnicitet, hudfärg och föräldrarnas härkomst, medan hans jämnåriga blir bemötta av samhället på ett helt annat sätt.
Psykologiskt
Låt mig berätta hur mentala strukturer i vårt tänkande fungerar! Människor har en tendens att gruppera andra och lägga in dem i olika fack. Inom det kognitiva perspektivet kallas processen för kategorisering. Våra erfarenheter skapar kognitiva scheman i vårt tänkande och inne i de kognitiva scheman skapas det kategorier.
Kategorier kan vara människor, fåglar, bestick etc. Kategorierna hjälper oss att sortera bland alla sinnesintryck och är nödvändiga för att vi ska förstå vår omvärld, men när vi lägger för mycket fokus på att kategorisera, uppstår det fördomar, generaliseringar och ett vi-och-dom tänkande.
När kategorier blir fördomar
Fördomar förklaras inom socialpsykologin och det kognitiva perspektivet som en felaktig och fastlåst förutfattad mening om en individ eller grupp av individer.
Fördomar är våra förutfattade åsikter om människor utifrån deras: ras, social status, kön, etnicitet, klass. Det är också att vi bildar oss en uppfattning om en person utifrån personens grupptillhörighet.
Vi ska inte jobba bort fördomarna
Skolpersonal och andra vuxna som arbetar med barn, blir oftast tipsade (uppmanade?) att prata om vad fördomar är för någonting för att medvetandegöra andra om att de har fördomar.
Jag är med på det, men har också en annan åsikt:
Uppmärksamma, lär ut och berätta gärna vad en fördom är, hur den skapas och upprätthålls, men rikta fokuset på individen som blir offer för fördomar. Lägg energin på att stärka barn och ungdomars självkänsla i den grad att de inte påverkas av samhällets fördomar.
Vi ska vara exempel på villkorslös kärlek
Stärk barn och ungas självtillit och självförtroende så mycket att de vägrar ta emot socialkonstruerade stämpel. Hjälp barn och unga att hålla hoppet vid liv och att våga drömma. Vägra låta barn sätta sig själva i ett fack och skapa en stereotyp bild om sig själva utifrån en grupptillhörighet. Hjälp barn och ungdomar att utveckla sin förmåga till självkännedom och självkärlek.
Barn behöver uppleva äkta omtanke och kärlek. Älskade barn, lär sig självrespekt. Älskade barn vet sitt eget självvärde. Älskade barn ger fan (ursäkta språket) i andras fördomar.
Om du bara blir älskad för att du är blond, brunett eller mörkhyad – då är det inte kärlek – för i kärleken finns det varken färg eller villkor.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.
Martin Luther King Jr
