Småsaker blir psykisk ohälsa
Jag läste en intressant text som påstås vara av Anthony Hopkins, men hittade ingen säker källa på att orden skulle vara hans. Oavsett vem som har skrivit texten, borde den bli uppmärksammad och läst av alla, då budskapet är starkt och viktigt.
Visdomsorden är en uppmaning till alla som ger hela/delar av sig själva till människor som inte ger någonting tillbaka. Individer som ger energi, tid och omtanke, men i gengäld blir förbisedda, ignorerade och bortglömda.
Författaren av texten menar att för varje gång vi går dit vi inte är välkomna, älskar någon som inte älskar oss tillbaka, ställer upp för de som tar oss för givet, ger vi en stor del av oss själva som inte går att ersätta. Vi ger bort vår energi (tankekraft).
Men villkorslös kärlek då?
Jag förespråkar villkorslös kärlek, men tycker (som textens författare) att det är skillnad mellan kärlek och anknytning. Att vara snäll och hjälpsam är fint, men att aldrig sätta gränser kan leda till stress, ångest och minskad energinivå.
En stark rot till psykisk ohälsa är önskan om att göra alla glada (som om man vore glass på en varm solig dag).
People pleasers – Människobehagare
En del människor gör allt för att få bekräftelse och kärlek. De offrar sina värderingar, tro, och stolthet i hopp om att bli sedda, bekräftade och älskade.
På engelska kallas den kategorin av människor för “People pleasers”. Den svenska översättningen blir typ “människobehagare”. Här väljer jag att använda den engelska termen.
Karaktäristisk för en people pleaser är:
- Att aldrig kunna säga nej.
- Att vara stressad över vad andra tänker om henne/honom.
- Att låta andra trycka ner henne/honom och inte kunna sätta gränser.
- Att ha ständigt skuldkänslor för saker som tidigare har hänt.
- Att älta, överanalysera och ha ångest över vardagens småsaker.
- Att offra sina hobbies, viktiga delar av sitt liv för andras skull, även när hen inte måste göra det.
Nothing will sabotage our happiness and success more thoroughly than the fear that we are not enough.”
– Bill Crawford
Varför blir man people pleaser?
People pleasing har sina rötter i barndomen. Att låta småbarn ta ansvar är nödvändigt för att barn ska bli självständiga.
Men (med betoning på men!) att systematiskt tvinga ett barn att offra sin fritid och lektid för att ta hand om småsyskon, stora syskon eller sina föräldrar, kan leda till att barnet lär sig att alltid sätta andras behov före sina egna.
Även religiösa övertygelser som att underkasta sig en Gud och förneka egna behov, drifter och känslor kan resultera i people pleasing i vuxen ålder.
Går det att jobba bort “besväret”?
Eftersom min psykologiövertygelse går ut på tron att våra känslor, tankar och beteenden är inlärda, så tror jag på att det mesta går att lära om. En olycklig betingning leder till en olycklig respons (läs tidigareinlägg om inlärningspsykologin).
Till exempel: Du bestraffas när du gör saker för dig själv och lär dig att trycka undan dina egna behov – du lär dig att sätta andras känslor före egna, annars kan du bli bestraffad på nytt.
Och några tips ?
Några tips på att komma ifrån människobehagar-tänket:
- Lär dig att sätta upp gränser – och upprätthåll dem.
- Lär dig att säga nej (inte kanske, utan nej)
- Tänk innan du tar ett beslut. Har du beslutsångest, säg bara att du ska återkomma. Extra tid ger dig möjligheten att träna på att säga nej (om det är det du vill säga).
- Gör övningar som stärker din självkänsla då people pleasing bottnar I dålig självkänsla.
- Träna kroppen samtidigt som du jobbar på din personlig utveckling (folk respekterar människor med muskler – skämt)
Kom ihåg…
Kärlek utan villkor innebär att vi med äkthet, öppenhet, acceptans och empati (Carl Rogers ord) låter de vi älskar utvecklas och växa.
Villkorslös kärlek är inte detsamma som att söka dysfunktionell anknytning till någon som inte har något intresse i att älska dig tillbaka.