Det började under pandemin
I juni har jag haft Fröken Azita bloggen i ett halvt år. Det var i slutet av december förra året som jag bestämde mig för att börja skriva. Jag minns att jag satt kvar i ett klassrum i skolan (efter min psykologilektion) och skrev det första blogginlägget.
När jag startade bloggen var det, minst sagt, en förvirrad period med Covidpandemin och osäkerheten inför framtiden.
Många av oss blev påverkade av Covid på ett eller annat sätt. Rutinerna rubbades och friheten som var en självklarhet blev begränsad. Saker som vi tidigare hade tagit för givet, var inte längre en självklarhet. Hela samhället blev tvunget att tänka om.
För min del innebar pandemin att ändra riktning i livet. Nu ville jag göra en insats. Jag hade tröttnat på att underhålla mitt Instagramkonto och ville göra någonting mer meningsfullt.
Jag valde då att nischa bloggen mot psykologi (som jag är utbildad i) och uppmärksamma psykisk hälsa/ohälsa. Genom mina inlägg ville/vill jag förklara små och stora tankar och känslor som kan leda till psykiska påfrestningar om vi inte tar tag i dessa och bearbetar dem i god tid.
Överanalyserande är ett problem
När jag tänker tillbaka på det senaste halvåret och det mesta jag har skrivit om får jag en slutsats: en av de största rötterna till mentalt påfrestning är överanalyserande.
När vi överanalyserar, tänker vi samma tanke om och om igen. Vi målar upp olika bilder i vårt psyke och blir alltmer avskärmade från verkligheten.
Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut vid överanalyserande och vi hamnar i en bubbla. Hjärnan förbrukar en stor del av vår energi och en hjärna som hela tiden grubblar blir efter ett tag trött och matt.
Överanalyserandet kan sedan leda till isolering, minskad energinivå, ångest, insomnia och brist på motivation och intresse. Lever man för länge i det förflutna eller i ångesten inför framtiden, finns det också risk för nedstämdhet och depression.
Det blir inte alltid som vi tänker oss
När jag reflekterar över det senaste halvåret, tänker jag på hur onödig det var att lägga energi på att övertänka en del situationer och händelser.
- Sådant som jag hoppades på, blev inte av.
- Det jag var rädd för, hände inte.
- Frågor jag ville ha svar på, är fortfarande obesvarade.
- Och jag vet fortfarande inte vad som kommer att hända i framtiden.
Slutsatsen …
Det jag vill komma fram till är att vi lider djupare i våra tankar än i det verkliga livet. När vi ältar, överanalyserar och är kvar i det förflutna (eller oroar oss för framtiden), låter vi vardagen passera förbi.
Tiden är dyrbar. Tiden är ovärderlig. Tiden är livet som går förbi. Vi behöver värna om vår tid.
Överanalyserande är att vilja ha kvar en kontroll som vi egentligen inte kan ha. Det som är bortom vår kontrollförmåga får vi bara acceptera. Det som vi kan påverka, får vi fortsätta påverka.
Jag vet inte vad som kommer att hända imorgon, om en vecka eller efter sommaren, men jag vet att det jag bestämmer mig för att göra idag, kommer att spela roll för mitt liv i framtiden. Och det gäller dig också.
Livet är där vi är just nu.
“If you don’t want suffering in your life you have to get rid of all expectations. And expectations are nothing but future projections, so to get rid of expectations means to live in the present moment.”
Unknown
Läs gärna inlägget om lycka: LYCKANS TRIANGEL – STOICISTISK PSYKOLOGI
