Du kanske är van vid mina psykologiska (och sociologiska) analyser där jag utgår från fakta och teorier när jag analyserar vardagliga händelser som leder till psykisk ohälsa.
Men den här texten blir annorlunda. Jag känner för mycket ikväll och emotionerna väller ut. Så jag skriver i affekt. Jag skriver det jag känner och jag känner (för) mycket.
För några veckor sedan hängde sajten Dumpen.se ut en anställd på en grundskola som hade i avsikt att utnyttja ett barn i sexuellt syfte.
Jag läste delar av chattkonversationen (klarade inte av att läsa hela) på Dumpens hemsida och det fick mig att må illa.
Det som kom fram om den anställde i Dumpens video vet vi, men jag är rädd för allt vi inte vet – nej Azita, sluta spekulera.
Kanske bitter kanske inte
Detta inlägg kommer att låta bittert och negativt för en del – och kanske är jag bitter. Kanske aningen negativ också. Eller så är jag rädd?
Kanske är jag besviken, uppgiven och aningen trött på att ondska finns bland oss?
Kanske skrämmer det mig att “de goda” inte gör sin del för att motverka/förebygga ondskan?
Du må tänka: Man kan inte förebygga allt – och det är förmodligen sant. Men varför känns det som om vi kan åstadkomma mirakel på jorden om vi bara hade “balls to do that”?
Jag har läst mycket stoisk filosofi så låt mig berätta att jag är inte rädd för döden (den händer och den är säker).
Däremot finns det en lista på saker som skrämmer mig:
- Jag är rädd för pedofiler som arbetar med barn.
- Jag är rädd för kvinnohatare som arbetar med jämställdhetsfrågor.
- Jag är rädd för den systematiske kränkaren som arbetar med demokrati och jämlikhet.
- Jag är rädd för främlingsfientlige som arbetar med integration.
- Jag är rädd för narcissister som får makt över människors liv och använder den makten utan samvetskval.
- Jag fruktar alla kvinnohatare (jag vet att jag upprepar mig).
- Jag är vidare rädd för alla de som bevittnar orättvisor men håller tyst och tittar bort.
Nu har jag avslöjat mina innersta rädslor här på Internet. Jag är känslosam, jag är fundersam. Jag känner ambivalens. Ska jag fortsätta kämpa för en bättre värld eller ge upp?
Ensam är jag inte stark. Det har jag fått bevisat för mig tydligt i det senaste.
Visionsbubblan
Helst av allt vill jag ha kvar min vision och mitt hopp om ett tryggare samhälle. Ett samhälle som tar hand om alla sina barn och ger dem villkorslös kärlek.
Ett samhälle som skyddar, uppfostrar och sätter gränser. Ett samhälle som tar främst hand om de mest sårbara – barnen och ungdomarna.
Min vision är som en osynlig bubbla jag bär runt mig, men de gånger det görs hål i bubblan och jag blir tvungen att se verkligheten som den är, blir jag varse om min naivitet.
Ofrivillig blir jag emellanåt tvungen att se igenom hålen i visionsbubblan – det kalla, det hårda och det tuffa.
Hittills har jag många gånger lyckats laga de hål som görs här och där i min bubbla, men tänk om den spricker helt någon gång?
Innerligen hoppas jag att bubblan inte spricker helt. Jag råkar gilla den. Den är en del av mig.
Jag vill gärna hjälpa till att skapa en bättre värld (samhälle). Min fråga är om du kan tänka dig att skapa den tillsammans med mig?
