För några dagar sedan blev jag vittne till en fruktansvärd händelse på gymmet. Det var ett gäng män som efter en ordväxling med en ensam kvinna blev aggressiva och började hota och trakassera kvinnan.
Händelsen
Först närmade sig en av männen kvinnan och började svära och skrika, sedan den andra, den tredje … och den femte … och däremellan några som samtidigt skrek och svor.
Det var tydligt att kvinnan var rädd och desperat försökte få männen att lugna ner sig – men förgäves. Svordomara blev allt mer intensiva och risken för att någon av männen skulle göra kvinnan illa, blev bara större.
Att få höra allt som männen ville göra med kvinnan, var rent av gräsligt att höra.
Fråga mig inte vad jag gjorde i den här situationen då jag gjorde mer än jag borde. Tro på mig när jag säger att jag inte blev en passiv åskådare av det inträffade.
Jag gjorde det jag förmådde mig att göra.
Mitt under trakasserierna och hoten tittade jag runt på gymmet i hopp om att någon skulle hjälpa kvinnan. Vad jag iakttog chockade mig den dagen: Två unga kvinnor (varav en anställd på gymmet) stod och bevittnade händelsen med ro, hån och skratt.
De tyckte tydligen att förödmjukandet av kvinnan var underhållande – hit med popcornen and let’s watch the show.
Ingen av dem gjorde ens ett försök att hjälpa kvinnan.
En manlig anställd på gymmet höll sig kvar i receptionen och såg på hur kvinnan hotades – från distans.
Gymvärdarna varken hjälpte kvinnan eller ringde efter hjälp. De bara tittade på.
Jag tittade runt igen och såg att uppskattningsvis sju personer tränade i närheten av kvinnan och nyfiken tittade på trakasserierna, men absolut ingen gick fram för att hjälpa kvinnan eller visa något stöd.
Eller ringa efter hjälp.
Nu tänker du kanske, varför såg folk på men ingen reagerade? Du kanske tänker att du hade minsann hjälpt kvinnan om du var där – men helt ärligt tvivlar jag på det.
Låt mig berätta varför.
Åskådareffektens förbannelse
Vad som hände efter situationen kan jag inte skriva om, men jag vill göra en socialpsykologisk analys av varför människor blundar när någon far illa ut.
Åskådareffekten (The Bystandard effect på engelska) är en socialpsykologisk term som förklarar varför människor i grupper väljer passivitet istället för att hjälpa någon i behov av hjälp.
Åskådareffekten betyder förenklad att ju fler personer som bevittnar en händelse, desto färre reagerar, därför att alla tänker att någon annan måste agera först.
Man lämnar ansvaret till ”någon annan” och vill personligen inte bli involverad. Klippet nedan handlar om åskådareffekten.
Experimentet är gjort i London och visar på hur lite folk hjälper en människa i nöd när de befinner sig i en större folkmassa:
Civilkurage då?
Civilkurage innebär att ha mod att stå för sina värderingar och moral även när det innebär en personlig risk för den enskilda individen.
Vidare är civilkurage förmågan att stå upp för orättvisor och våga hjälpa någon som är i nöd.
Civilkurage är att konfrontera någon eller att utföra ett hjältedåd som t ex att rädda någons liv. Men civilkurage är också att stå upp för orättvisor, missförhållanden och förtryck.
Vi älskar historiska hjältar som vågade stå upp för sina värderingar och med risk för sina liv kämpade för mänskliga rättigheter och friheter.
Alla blir inte hjältar i omgivningens ögon
Vi avgudar en person som räddar någon från ett brinnande hus, men den individen som larmar om missförhållanden på en plats kan lätt stämplas som förrädare.
Jobbiga personer vill man bara få bort. Det är mycket enklare med följsamma, konforma människor med dämpad kritisk förmåga.
Människor som har mod att berätta/uppmärksamma missförhållanden och problem, kan riskera sina jobb, sina relationer och till och med sina liv.
Så varför involvera sig överhuvudtaget?
Slutord
En anledning till varför folk tittade på när kvinnan på gymmet blev hotad till livet, kanske berodde på att de inte ville riskera något? Och valde därmed att inte agera?
Kanske ville de hellre förbli passiva åskådare än någon som blandar sig i och mot förmodan får stryk?
De kanske inte ville bli en del av problemet? Då var det enklast för dem att titta på men inget göra (?).
Jag höll i alla fall inte tyst i den bisarra situationen, det kan jag lova, men jag rekommenderar inte andra att vara som mig.
Man ska inte behöva bli traumatiserad.
Oss emellan; mitt stora problem i livet är att jag inte kan hålla tyst. Det kryper i huden på mig när jag ser/hör någonting orätt utan att säga vad jag tycker.
Tänk så långt jag hade kommit i livet om jag bara var söt och följsam. Yes sir … No sir liksom. Enkelt och konform.
Alla blir vi inte ihågkomna som Nelson Mandela, Martin Luther King eller Astrid Lindgren. Många “hjältars” historia slutar med att de blir isolerade, övergivna, sjuka och bortglömda och i värsta fall få sina liv förstörda.
Vill du visa vardaglig civilkurage, var beredd på att det inte alltid blir bekvämt.
Ibland är det svårt att vara modig och du kommer förmodligen att inte få en egen staty.
Däremot när du gör rätt, finner du sinnesro och en inre frihet. När vi hjälper andra, hjälper vi oss själva att hitta meningen i våra liv.