Förståelse av ungdomsbrottslighet

av Azita Miakhel

Varför har vi hamnat här?

Du som har läst mina senaste blogginlägg vet vid det här laget att jag känner djup oro för våldsbrott som har ökat i samhället och för barn och tonåringar som hamnar/ har hamnat i kriminalitet. 

Att ett barn skjuter ett annat barn (eller vuxen), påverkar andra barn, föräldrar och andra aktörer i samhället på ett negativt sätt.

Befolkningen i samhället blir ängsliga, ångestfyllda och bekymrade över eländet som vi befinner oss i.

Dessa frågor har gått runt runt i mitt medvetande:

  • Varför begår barn/tonåringar grova brott? 
  • Hur har vi hamnat här? 
  • Varför har vi hamnat här?
  • Går det att hitta förklaringar till den hemska utvecklingen där allt yngre barn faller in i kriminalitet?

Jag ska göra ett försök att förstå orsakerna bakom varför unga personer hamnar i brottslighet och kanske kan du hjälpa till att förebygga, hantera och lösa problemet. 

Vi är ju ett team – fastän jag inte känner dig personligen.

Den här analysen går att använda på andra områden också, men när jag skriver detta inlägg har jag skjutningar- och skottlossningarna som utförs av barn och tonåringar i bakhuvudet.

Émile Durkheim och anomi

Sociologen Émile Durkheim studerade samhällets struktur och funktion där han förklarade vikten av socialt samspel för individens livsvillkor och utveckling. 

Durkheim menade att även våra djupaste personliga val och beslut påverkas av människorna vi är omringade av. 

Han menade att någonting så personligt som självmord kunde bero på sociala processer som individen är en del av.

Durkheim förklarade fyra former av självmord som han ansåg hade samband mellan individen och kollektivet. 

Dessa var: egoistisk självmord (individens relationer till andra individer har försvagats), altruistisk självmord (att ta livet av sig för andra människor), fatalistisk självmord (när individen är alltför kontrollerad av staten – typ diktatur) och anomisk självmord (när det råder anomi/laglöshet i samhället).

Föreläsning om Durkheims självmordsteori

Jag ska inte gå in på de fyra typerna av självmord här (även om det i sig är väldigt relevant), utan jag ska fokusera på Durkheims teori om anomi för att förklara ungdomskriminalitet. 

Vad är anomi?

Nedan följer en förklaring av begreppet anomi:

I sociologin syftar anomi  på ett socialt tillstånd som kännetecknas av en uppluckring eller nedbrytning av moraliska värden, normer eller riktlinjer som individer ska följa.

Anomi anses uppstå genom konflikter mellan olika övertygelser och leda till att de sociala banden mellan individen och samhället bryts ner. 

Ett exempel är när en person känner sig främmande och avskild, vilket kan leda till en dysfunktionell oförmåga att integrera sig i normativa situationer i deras sociala värld, som att hitta ett jobb eller uppnå framgång i relationer.

Ordet anomi innebär förenklat (typ) normlöshet

Durkheim menade vidare att anomi orsakas av bristande social reglering där individerna blir “normlösa” beroende på snabba förändringar eller instabilitet i samhället. 

Här tycker jag att det är – mer än tidigare – relevant att uppmärksamma Durkheims tankar då samhället har förändrats och förändras i alltför snabba takt. 

Och detta på gott och på ont.

Jag bryter ner teorin i tre delar

Låt mig bryta ner teorin om anomi i tre delar och applicera varje del på ungdomsbrott.

Observera att nedbrytningen av teorin är utifrån min egen tolkning av Durkheims teori.

1. Anomi och snabba förändringar

Den teknologiska utvecklingen där AI kan göra mer än den borde, har tagit oss på bar gärning. 

Tekniken går snabbare än människor vilket medför många nya utmaningar. Frågor som: “Kommer människans arbetskraft att behövas i framtiden?” och “Tänk om detta är slutet?” planteras in i människors undermedvetna genom medier och sociala medier.

Vi blir programmerade att tänka att framtiden är mörk där tekniken tar över och vi kommer inte att behövas längre.

Osäkerheten inför framtiden leder i sin tur till känslor av uppgivenhet, frustration och förvirring hos människorna i samhället. 

Den datoriserade utvecklingen har också fått oss att tappa tålamodet där individen vill ha de snabbaste lösningarna så fort som möjligt. 

Genom del-teorin kanske går det att förklara varför allt yngre människor väljer den kriminella vägen (?).

Att gå i skolan i 12 år, skaffa jobb och få ett hederligt liv känns för långt bort.

Vem vet om människolivet finns om så många år? Vi matas ju in av pessimism kring jordens undergång och en framtid där robotarna tar över. 

Att sälja droger, skjuta någon för pengar och råna blir den snabbaste vägen till Cash.

Varför vänta på en osäker framtid liksom?

2. Anomi och försämrad relation mellan individen och samhället

Ett annat perspektiv på ungdomsbrott utifrån anomi-tänket är den försämrade relationen mellan samhället och individen. 

Barn som har blivit övergivna av samhällets institutioner tappar förtroendet för systemet. 

Ett barn som inte får hjälp av skolan eller andra myndigheter när hen som mest behöver det, hittar sin tröst i kriminaliteten. 

Barn som föds i Sverige, men inte blir accepterade av samhället som en del av den sociala gemenskapen, blir identitetslösa. 

Och när barn och ungdomar blir identitetslösa, ger de sig ut i jakten på identitet hos farliga individer och grupper. 

Hellre att ses av samhället som brottslig, än att inte vara någonting alls – tänker nog en del tonåringar. 

3. Anomi och normlöshet

För att ett samhälle ska kunna fungera behövs det lagar, regler, normer och värden.

Ett system som blir normlöst, uppfostrar individer som saknar respekt för det gemensamma och för landets lagar och regelverk. 

Här menar jag konkret att barn och ungdomar ska tidigt lära sig om rätt och fel och om konsekvensetik. 

Hårdare straff är inte svaret på ungdomsbrott, utan vuxna behöver arbeta tidigt med att stärka barns empatiförmåga (Läs inlägget: Empatin finns i våra gener) så de vet att deras handlingar ger konsekvenser i andra människors liv.

Med konsekvensetiken i detta sammanhang menar jag att uppmärksamma barns beteende och handlingar: 

När du mobbar ett barn, blir barnet ledsen.

När du slår ett annat barn, får barnet ont.

När du skjuter ihjäl en annan individ, avslutar du inte bara ett liv, utan bryter sönder en hel familj och skapar kaos i ett helt område.

Barn är inte passiva mottagare

I boken “Barndoms psykologi“, av Dion Sommer, finns en liknande approach kring barnets kulturintegration som jag tycker är viktigt att ta upp här. 

Barns kulturintegration

Dion Sommer skriver i sin boken att: kultur, medvetande och handling är inte åtskilda fenomen, utan ömsesidig samverkande

Barns tänkande, känslor och sociabilitet blir en integrerad del av att studera olika aspekter av social och kulturell praxis.

Detta förenklad innebär att barnets identitet blir ett resultat av erfarenheter som barnet får av sin omgivning. 

Sommer menar vidare att aktörer som har direkt/indirekt har avgörande inflytande på barns kulturintegration är:

  1. Föräldrar och andra som i familjen deltar i organisering av barndomen (typ primär socialisation)
  2. Personer knutna till andra samhälleligt och kulturellt betydelsefulla institutioner för omsorg,  uppfostran och lärande (typ sekundär socialisation t ex förskola/skola). 

Sommer skriver vidare att barns utveckling i form av kulturintegration sker inte via en kateder genom envägskommunikation, utan genom att barnet aktivt finns med i samspelet. 

Vuxna behöver genom rutinmässig samvaroformer förbereda barnets förmågor att kunna tyda kulturella meningssystem i specifika vardagssituationer och praktisera samspelskompetenser. 

Praktiserandet av samhällets normer

Förenklad innebär Sommers teori att barn gör som andra runtomkring dem gör och att sociala koder lärs bäst genom praktiserande av kulturella normer och inte bara genom predikan om värden och moral. 

Vuxna står för att lära ut, men barnet bearbetar aktivt intrycken och blir en aktiv aktör i samspelet mellan människor. 

Ett exempel:

En flicka som uppfattar sin mamma frysa ut sina kollegor och prata stolt om det vid matbordet, lär sig att frysa ut och mobba andra flickor.

Om jag lär mitt barn att inte kalla andra barn på gården “tjockis” men dina barn som han möter dagligen går runt och kallar sina jämnåriga för: “tjockisar”, då är det mest troligt att även mitt barn lär sig att mobbas och trakassera andra barn.

Ett annat exempel:

Skolpersonal kan berätta om lagar och regler som gäller vid brott, men för att barnet ska lära sig att respektera sig själv och andra behövs det ett samspel där barnet är en aktiv aktör i samspelet.

Du kan t ex välja att skrämma ett barn om att han blir inlåst i fängelse om han misshandlar/skjuter någon, men det kommer inte att räcka.

Vill vi att barn lär sig att vägen till ett bra liv finns och vi finns där för barnet för att hjälpa honom/henne att nå dit, är det större chans att barnet väljer den värdiga vägen till sin framtid.

Slutord

För att integrera barn i samhällets rådande normer (om det finns några sådana) behöver vi hjälpas åt i barnuppfostran.

Vi föräldrar måste hålla ihop för våra barn oavsett kultur, tradition, hudfärg och pengar i plånboken. 

Vi i skolan måste hålla ihop för våra elever, oavsett vilken roll vi har i organisationen och vilka ämnen vi undervisar i.

Vi vuxna måste hålla ihop för barnen, oavsett var någonstans vi arbetar i och vilka tidigare erfarenheter vi har.

Hjälps vi inte åt nu, kommer båten vi färdas på, sjunka ner och samtliga passagerare riskerar att hamna i avgrunden (ursäkta dramatiken).

Kriminalitet är som en brand. Släcks inte elden omgående, kommer den att sprida sig till allt större ytor.

Och då kanske vi inte har några redskap för att stå emot.

Det blir för oss att stå vid sidan och se på när allt brinner ner. 


Källor:

  • Barndoms psykologi av Dion Sommer
  • Sociologi av Anthony Giddens
  • Foto: Nadine Shaabana

Du kanske också vill läsa