Människors Psykiska Hälsa i Skuggan av Krig

av Azita Miakhel

Perception och uppmärksamhet

Psykisk ohälsa kan uppstå i vardagen. Små doser av påfrestningar varje dag kan leda oss rakt in i mentala påfrestningar. 

Sinnesintryck (neutral/positiv/negativ) trängs in i vårt medvetande via våra fem sinnen. 

Det händer att vår perception blir passiv mottagare av stimulin som överrumplar oss, men som tur är kan vi många gånger aktivt välja bort det negativa som vill fylla vår kropp och själ med sitt innehåll. 

I skrivande stund pågår det ett par krig i världen och vi blir exponerade för sinnesintryck från nyheter och bilder från de krigsdrabbade länderna.

På TikTok och X filtreras inte alltid filmer och bilder från krigen och man ser utan förvarning hemska videon på människors lidande. 

Bilder som sedan håller sig fast i minnet och blir svårt att skaka bort. 

Jag har under några veckor följt vänner på sociala medier som hysteriskt gör inlägg om krig på sina flöden och jag kan inte hjälpa att känna oro för just dessa empatiska individers välbefinnande. 

Att känna empati, medmänsklighet och förståelse för människor som direkt påverkas av krig är normalt, men jag tycker att även empatin bör ha sina gränser. 

När omtanke om andra människor går ut över den egna psykiska hälsan, är det dags för reflektion och eftertanke. 

I detta inlägg väljer jag därmed att skriva om psykiska påfrestningar (ohälsa) som neurotiskt konsumerade av krigs nyhetsrapportering kan innebära för den enskilda individen. 

Tillgänglighetsheuristik 

Jag har tidigare skrivit om tillgänglighetsheuristik som innebär att man drar slutsatser utifrån den omedelbara informationen som finns tillgänglig i minnet, utan att hjärnan anstränger sig för att gräva i långtidsminnet för att hitta alternativa förklaringar.

Tillgänglighetsheuristik påverkar oss så långt att vi ger större vikt åt den senaste informationen vi har fått och tränger undan gammal information. 

Och det kan vara på gott och på ont. 

Fördelen med tillgänglighetsheuristik är att vi blir varse om nya risker, nytt samhällsklimat och ny information.

Nackdelen är att vi blir blinda av den nya informationen och det som tidigare har hänt kan bli suddigt för vårt minne.

Vi börjar tro att det som händer just nu är unik för vår tid och glömmer bort liknande händelser som har tidigare inträffat.

Ju fler intensiva känslor en händelse väcker, desto djupare sätter dessa sig fast i vårt psyke.

Sedan blir det allt svårare att ta ett steg åt sidan och objektivt observera en händelse, då vi redan är fulla med negativa känslor, minnen, tankar och upplevelser. 

Hur påverkas vi av nyheter om krig?

Forskning visar att även kortvarig exponering för dåliga nyheter kan leda till ökade nivåer av oro och ångest som kan bli långvariga. 

Dåliga nyheter kan vänja hjärnan till negativt tänkande, vilket kan leda till att man känner sig fast i en destruktiv spiral av obehag.

Andra människors lidande kan faktiskt få oss att känna smärta. 

Empatin finns i våra gener och vi är förprogrammerade till att ta hand om varandra.

Hat är däremot ett inlärt beteende!

Att se personliga berättelser delade i sociala medier får oss att känna oss mer förbundna med människor, vilket ökar vår empati ytterligare.

Det enkla rådet vore att be människor att undvika att följa nyheterna som påverkar deras mentala hälsa – men det är lättare sagt än gjort.  

Särskilt med den ständiga strömmen av ofiltrerade berättelser i sociala medier och önskan att hålla sig uppdaterad om vad som händer.

Krig kan upplevas som förlustkris 

Kris definieras som en reaktion på en svår situation som att ha förlorat någon eller något eller att ha varit med om en förändring i livet. 

Vid kris, det vanliga sättet att hantera svårigheter räcker inte och individen upplever känslan av att tappa kontrollen.

Det finns tre olika sorters kriser: förlustkris, utvecklingskris och förändrings-/inre kris. 

Här vågar jag påstå att ett krig som har startats någonstans i världen kan ge upphov till ett krisliknande tillstånd hos många människor – trots det geografiska avståndet.

Låt mig förtydliga: 

Förlustkris

En förlustkris inträffar plötsligt. Det kan vara dödsfall av närstående, ett besked man får, en skilsmässa eller att förlora ett kapital. 

Den första fasen i en förlustkris är chockfasen då individen får svårt att ta till sig den nya informationen. 

Typiska känslor under chockfasen är: ångest, ånger, rädsla och viljan att fly verkligheten (förnekelse). 

När vi hör att ett militärt angrepp har skett i ett annat land och många människor har förlorat sina liv – hamnar vi i ett tillstånd som liknar krisens chockfas. 

Det kanske inte är sant? – tänker vi. 

Vi får svårt att ta till oss informationen och desperat väntar på att få höra att det var falska nyheter. 

Den andra fasen vid en förlustkris är reaktionsfasen.

Under reaktionsfasen som varar ungefär tre månader, accepterar individen det som har hänt, men här är känslorna som mest intensiva och svårhanterade. 

Vanliga känslor under reaktionsfasen är bl.a ilska, frustration, aggression, rädsla, oro, nedstämdhet och skuldkänslor.

När ett krig inträffar, kan individer med högre grad av empati få svårare att hantera de starka känslorna som uppkommer under den här fasen, om denne fortsätter exponera sig själv med sinnesintryck från krigshändelserna. 

Ju mer individen ser/hör om händelsen, desto oroligare kan han/hon bli.

Krig gör oss rädda

Rädsla är en känsla av obehag, oro eller hot inför något som uppfattas som farligt eller skadligt. 

Människor behöver känna rädsla så de kan vara försiktiga i farliga situationer. 

Däremot kan kronisk rädsla leda till ångeststörningar, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och fobier. 

När vi överkonsumerar nyheter om krig, blir vi -vare sig vi vill eller inte- rädda och oroliga.

Rädslan kan sprida sig till olika aspekter av vårt liv och göra oss mer misstänksamma när det kommer till andra människors intentioner.

Oro och rädsla kan resultera i svår ångestproblematik om man inte lär sig att ta distans från jobbiga händelser. 

Vi skuldbelägger oss själva 

Att skuldbelägga sig själv för att man lever ett tryggt liv medan människor i krig drabbas, påverkar den psykiska hälsan negativt. 

Skam-/ och skuld är svårsmälta känslor som kan dränera psyket på energi. 

Det händer att vi tänker “Kolla på mig som har mat, värme och vatten, medan de i kriget lider …”. 

Tyvärr kan vi inte lösa något problem, då internationella krig och konflikter är komplexa frågor. 

Vad som händer är att vi internaliserar känslorna av skuld, när vi egentligen inte bär någon som helst skuld i sammanhanget. 

Det är de som dödar, torterar och förstör som borde skämmas!

Krig gör oss arga

När vi ser/hör nyheterna om krig, kan vi känna svår ilska – särskild om vi är av uppfattningen att kriget är orättvist. 

Ilska kan tömma kroppen på energi där individen lämnas trött och matt. 

Om du har hög grad av empati (som mig) försök att omvandla din ilska till någonting konstruktivt. 

Gå med i ett politiskt parti som delar dina värderingar eller hjälp någon humanitär organisation. 

Eller varför inte fortsätta göra det du redan är bra på? 

Bara en vanlig sak som att gå till jobbet är en insats för mänskligheten. Glöm aldrig detta.

Fortsätt därmed med dina vanliga rutiner.

Krig får oss att känna hjälplöshet

När vi vet att det pågår ett krig någonstans i världen och vi inte kan göra något åt situationen, är det vanligt att känna sig hjälplös. 

Min personliga uppfattning är att få egentligen är helt hjälplösa. 

Vi kan börja med att hjälpa människorna runt omkring oss. 

Att drunkna in i nyhetsrapporteringar och tycka synd om människor som drabbas, ska inte gå så långt att vi försummar våra egna barn och de människorna som står oss nära och behöver oss.

Ibland är den bästa insatsen du kan göra så enkelt som att ge villkorslös kärlek till andra människor. 

Begränsa konsumtionen av nyheterna 

Att ta hand om sig själv när världen upplever kris, kan kännas egoistisk, men det är precis vad många behöver. 

Människor med hög grad av empati kan helt slukas av andras lidande. 

Dessa behöver själv-kärlek och själv-omtanke mer än någonsin tidigare. 

Hoppa inte därför över den där middagen du har planerat med dina vänner. 

Ta dig till gymmet och kör det där träningspasset som du har planerat.

Hur kan man hjälpa barnen i svåra globala kriser?

Utvecklingspsykologins fader Jean Piaget har sin teori om barns kognitiva utveckling.

Enligt Piaget påverkas barn fram till 12 års ålder framförallt av egenupplevda erfarenheter. 

Piaget menar att i detta skede kan barn använda logiskt tänkande, men deras tankar är fortfarande starkt kopplade till deras konkreta erfarenheter och interaktioner med föremål.

Förenklad innebär Piagets teori att barn (fram till 12 års ålder) kan höra berättelser om krig, men de kan inte sätta sig in i de drabbades situation så som tonåringar och vuxna människor kan göra.

Barn påverkas däremot av sina vårdares sinnesstämning och känslor. 

Oroliga föräldrar, gör barnen oroliga.

Rädda vårdare kan överföra egen ångest till sina barn. 

I en familj där krig (helt ofiltrerat) ständigt är samtalsämnet, finns det risk att de yngre barnen fylls med negativa känslor och blir onödigt oroliga.

Vuxna har ett ansvar att skydda barnen. 

Det är därför viktigt att vuxna inte för vidare sin ångest, rädslor och oro till barnen.


Foto: Unsplash.com

Du kanske också vill läsa