Jag är orolig, är du?
Nu har det gått ett par veckor sedan Pisamätningen publicerade sitt resultat som visar att svenska niondeklassares resultat har sjunkit kraftigt i både matematik och läsförståelse jämfört med Pisa 2018.
Då Fröken Azita bloggen fokuserar på psykisk ohälsa i vardagen och betydelsen av vardagliga erfarenheter som långsiktigt kan omvandlas till psykiska problem, finner jag ämnet ytterst intressant att redogöra och analysera.
Barn och ungdomar är samhällets framtid. Ojämlikheter mellan skolelever nu kommer garanterat skapa problem för individen, gruppen och samhället i framtiden.
Vi måste bryta den negativa trenden här och nu för att slippa ångra oss senare.
Tillåt mig först berätta om undersökningen i korthet för att sedan analysera den pedagogiska segregationens negativa effekter i ett längre perspektiv.
Kort om Pisaundersökningens resultat
Flera nyhetskällor har publicerat Pisas resultat, men jag väljer att hänvisa till tidningen “Vi Lärare” som skriver följande om den dystra Pisan:
Elevernas resultat påverkas fortfarande av deras hemförhållanden.
Den fjärdedel av elever med mest gynnade hemförhållanden har i genomsnitt 99 poäng högre resultat i matte jämfört med den fjärdedel med minst gynnade hemförhållanden.
Detta resultat har ökat i Sverige sedan 2012.
Klyftan mellan högpresterande och lågpresterande elever har ökat både i matematik och naturvetenskap.
Resultaten i matematik försämrades generellt, och den största försämringen observerades bland de svagaste eleverna.
Elever med svensk bakgrund har högre prestationer i både matematik och läsning jämfört med elever med utländsk bakgrund.
De firar Lucia men ändå kallas de “utlänningar“
När det gäller svenska traditioner, seder och bruk, är barnen bäst på att införliva och imitera dessa.
Barn som är födda (och/eller bor) i Sverige följer samhällets normer i förskolan och i skolan.
De firar Lucia, jul och midsommar och de sjunger “Staffan var en stalledräng”.
De bakar pepparkakshus vid jul och skjuter fyrverkerier på nyårsafton.
De tittar på Pippi Långstrump och känner väl till busfrön som Alfons Åberg.
Barn, oavsett kulturell bakgrund, socialiseras in i den svenska kulturen och internaliserar svenska traditioner.
Så berätta nu för mig, varför får de här barnen inte samma förutsättningar att lyckas i skolan som andra barn i deras ålder (läs etniskt svenska barn) gör?
När skolbarn växer upp med svenska traditioner, seder och bruk, borde inte de också ha samma möjligheter att klara sina skolämnen som vilka andra skolbarn som helst?
Varför är det så stor skillnad mellan skolelevers resultat beroende på varifrån deras föräldrar kommer?
Varför ska föräldrarnas etnicitet spela någon roll i hur barnen klarar av den svenska skolan?
Varför ska det finnas ett samband mellan skolmisslyckande och föräldrarnas härkomst och socioekonomisk bakgrund?
Varför ska det spela roll vilket område barnen bor i och vilket rykte en skola har?
När vi har ett gratis skolsystem med obligatorisk grundskola borde det vara självklart att alla barnen får samma möjligheter att lyckas i skolan.
Inte borde förväntningarna på eleverna sänkas till det minimala där man bara nöjer sig med att eleverna är fysisk närvarande i skolan – det spelar liksom ingen roll om de lär sig något eller inte.
Samhället gillar när det finns ett “dom”
Vi skriver att elever har utländsk bakgrund och tror oss ha hittat orsakerna bakom elevers misslyckade skolresultat.
Det sätts stämpel på barnen och sedan görs det försök att leta efter lösningar på helt fel ställen.
Vi borde egentligen erkänna att vi har en hel samhällsstruktur som tidigt – jättetidigt – sätter barnen i olika kategorier.
När de här barnen får en box tilldelad av samhället är det bara att beskriva hur boxen ser ut, vilket material som har använts för att bygga boxen och vilken färg boxen har.
Kanske går man så långt att man undersöker vilket trä boxen är gjort av, vilka spikar man har använt och försöker leta efter boxens förfäder.
Jag tror du förstår poängen.
Du är inne, du är ute
I samhällsstrukturen finns det en stark önskan om att ha in-grupper och ut-grupper och en ännu större önskan att ställa grupper mot varandra (som blir tydligare varje dag).
In-gruppen identifierar sig med “sina egna” och tar avstånd från ut-gruppen som i deras ögon är främlingen.
Trots att “främlingen” pratar och skriver samma språk som resten av samhällets invånare, får den sällan en invite för att komma in och inkluderas i in-gruppens gemenskap.
Människor kommer ensamma till världen och dör ensamma, trots denna vetenskap lever de i tron om att det finns ett “vi” och det borde finnas ett “dom”.
Låt mig här berätta om ett socialpsykologiskt experiment som förklarar hur vi-och-dom grupper kan uppstå och vad som behövs för att skapa en vi-känsla.
Robbers Cave experimentet – Vi och dom
Det socialpsykologiska experimenten “Robbers Cave” genomfördes åren 1949, 1953 och 1954 av en grupp forskare ledda av Carolyn och Muzafer Sherif i Robbers Cave State Park i Oklahoma.
22 pojkar i tolvårsåldern, fördelade på två grupper åkte till läger på en sommarkoloni.
Pojkarna fick under 5-6 dagar lära känna varandra inom respektive grupp genom att tilldelas diverse uppgifter som krävde samverkan mellan dem.
Den ena gruppen gav sig själv namnet Skallerormarna, den andra Örnarna.
Efter ett antal dagar ordnade försöksledarna tävlingar mellan grupperna, vilket skapade konflikter med dem så att det uppstod fördomar, fientlighet och bråk mellan Skallerormarna och Örnarna.
Aggressiviteten mellan grupperna gick efter några dagar så långt att pojkarna började slåss mot varandra.
Nu ville experimentledarna skapa en vi-känsla pojkarna emellan.
För att skapa en vi-känsla och få bort fientlighet mellan grupperna, skapade forskarteamet uppgifter som krävde båda gruppernas engagemang och arbete.
Ett exempel var att pumpen till en vattentank gått sönder och inte kunde lagas utan gemensamma ansträngningar.
Ett annat var att bilen som levererade mat till lägret hade fastnat i ett djupt hjulspår och inte kunde dras loss utan båda gruppernas gemensamma ansträngningar vilket medförde nybildning av hierarkier och ledarskap.
Efter ett antal meningsfulla samarbeten blev pojkarna kompisar igen och slutade identifiera sig som Skallerormar och Örnar igen.
Vad har Robbers Cave experimentet med Pisaundersökningen att göra?
På ungefär samma sätt som experimentledarna skapade en vi-och-dom känsla bland pojkarna genom att få dem att tävla och konkurrera mot varandra, sker det dagligen tävlingar och rivalitet skolor emellan.
Skolan har blivit företag och eleverna är deras kunder.
Skolor tävlar om bättre rykte, bättre elever, bättre lokaler, bättre pedagoger.
De resursstarka skolorna är lokaliserade i de mest attraktiva delarna av staden och dessa skolor är kräsna vad gäller urval av elever som urval av pedagoger.
Populära skolor har höga intagningspoäng och de går igenom svåra anställningsprocesser innan de anställer personal.
Har du som förälder inte ställt ditt barn på kö till en attraktiv skola när du var gravid, kan du glömma att ditt barn får samma chans till en bra utbildning som “de andra barnen”.
Vi-gruppen här är etnisk svenska föräldrar som är högutbildade och som har bra ekonomiska förutsättningar.
Kanske intages det en och annan barn med invandrarbakgrund för att kvoten ska fyllas, men dessa ska också vara barn till “rätt sorts” föräldrar.
Dom-gruppen i sammanhanget är föräldrar som inte aktivt kan påverka sina barns studieresultat då skolan är deras enda hopp vad gäller barnens utbildning.
Föräldrar som själva inte har lyckats i skolan, är arbetslösa eller har lågbetalda jobb som gör att de måste jobba många timmar extra för att kunna försörja sina familjer.
Föräldrar som bor i hyresrätter i utanförskapsområden och som knappt har råd med det absolut nödvändigaste.
Jag har arbetat på skolor där lärare öppet pratar nedsättande om ungdomarna som: “Dom där Angeredsbarnen”.
Hoppas jag inte provocerar alltför mycket när jag skriver att: så länge klassklyftor drabbar någon annan grupp och deras barn, då minsann är det helt okej att vi delar upp samhället i olika delar och ställer grupper mot varandra.
Det finns ett ordspråk som säger: “Döden är helt okej, så länge den inte drabbar mig och mina närstående”.
Bostadssegregation och pedagogisk segregation
För ett litet tag sedan läste jag boken “I en annan klass” av Emma Leijnse som följer två olika klasser i två olika stadsdelar.
Att inte bli berörd och upprörd när man läser Leijnses skildring av två mellanstadieklasser är nästan omöjligt.
I den ena klassen som Leijnses följer, går barn med utländsk bakgrund vars föräldrar är lågutbildade, medan i den andra klassen (i en annan skola) går barn med svensk bakgrund vars föräldrar är högutbildade.
Barnen är i samma ålder, läser under samma läroplan, men har helt olika förutsättningar för att lyckas i skolan.
Bostadssegregeringen i Sverige har lett till pedagogisk segregation (Leijnses ord) där många barn växer upp med kriminalitet och skjutningar runtomkring sig.
Trångboddhet, isolering från stadens kärna och brist på möjlighet att träffa svensktalande individer i sin vardag, är några av de jämförelsepunkter som lyfts i Leijnses bok där hon lägger fokus på ojämlikheter skolor emellan.
Jag ska inte spoila bokens innehåll och starkt rekommenderar den.
När skolpersonal inte stannar kvar
Barn behöver trygga vuxna omkring sig i skolan, men lärare och övrig personal vill sällan vara kvar i skolor i utanförskapsområden.
Min son är nio år och går i en skola där majoriteten av barnen har utländska föräldrar.
Under de tre åren som min son har gått i skolan, har han bytt fröken tre gånger. Med andra ord en fröken varje läsår.
När sonen sa till mig: “mamma vi kommer att få en ny fröken i fyran … igen”, kunde jag se besvikelse i hans ögon.
När fröknar inte orkar och barnen inte vet vem som ska ha klassen nästa år, kan detta skapa känslor av misstänksamhet gentemot vuxenvärlden.
Barn behöver rutiner och de behöver känna sig trygga i att den läraren de har skapat anknytning till, kommer att vara kvar nästa läsår också.
Om inte som klasslärare, som lärare som fortfarande jobbar kvar i skolan.
Slutord
Jag måste gå tillbaka till rätta mina elevers prov och måste därmed avsluta inlägget här.
Slutordet blir detta citat:
The Child Who is Not Embraced by the Village Will Burn it Down to Feel its Warmth.
Unknown
Läs också: SJÄLVUPPFYLLANDE PROFETIA – OM FÖRVÄNTNINGAR
Foto: Unspalsh.com
