Detta inlägg kommer delvis att vara skrivet i affekt
Jag har hört experterna säga att man bör hålla sig inom ramen för skrivregler när man skriver artiklar, men denna text kommer att sakna formaliteter. Jag vill fokusera på budskapet bara.
Jag har ingen aning om hur länge jag orkar kämpa, men många besökare i bloggen säger mig att mina tankar sprids allt mer på nätet. Och just nu, av alla tider, är det extra viktigt att vi som står på den rätta sidan av mänskligheten vågar vara en röst för de som inte kan tala.
Innan du fortsätter att läsa vill jag ge dig en liten varning: inlägget kommer att handla om mäns beteende gentemot kvinnor.
Om du inte är intresserad kan du sluta läsa här, men klaga inte på att jag inte varnade dig.
Vad har vår perception med feminism att göra?
Att vara människa innebär att vi tar in information från våra fem sinnen, bearbetar den i arbetsminnet och när vi repeterar den går informationen till långtidsminnet där den blir vår världsbild och färgar alla våra dagliga erfarenheter.
Minnen bildar sedan våra kognitiva scheman.
När vi försöker lära oss något i skolan kan det ta tid innan det verkligen fastnar i vårt långtidsminne. Det är anledningen till varför vi spenderar tolv år i skolan och studerar liknande ämnen år efter år.
Vi vill att den kunskapen ska följa med oss för alltid.
Men det finns en genväg till långtidsminnet som går mycket snabbare, där vi inte behöver vänta tolv år. Det är genom att koppla ihop informationen i perceptionen med starka känslor.
Förenklat: I en situation där du blir rädd, förälskad, äcklad eller ledsen, går informationen direkt till långtidsminnet och stannar där resten av ditt liv.
Starka känslor kopplas ihop med en händelse och vi minns händelsen länge.
Nu när vi är rakt på sak ska jag berätta av egna erfarenheter:
Jag kan inte kontrollera flashback-bilderna av händelser där jag direkt har blivit rädd för män. Inte heller kan jag komma över de situationer där de har använt härskartekniker för att få tyst på mig.
Vi blir en produkt av samhällets normer
En del kanske kallar mig bitter, men jag ser mig själv som resultatet av samhällets interaktion med mig.
Att växa upp med tre äldre bröder lärde mig att det enda sättet att komma någonvart i livet var att vara envis.
När man var omringad av tre manliga figurer som alla hade synpunkter på precis allt man gjorde, fanns det två val: underkastelse eller revolution.
Tidigt valde jag revolution. Jag skulle fan stå på mig för jag ansåg att jag hade samma rätt till livet som de hade.
Vad gör liksom att jag inte har en snopp?
Vad som har fastnat i långtidsminnet
Jag tänker på den manliga kollegan som bankade på bordet och höjde rösten när han tyckte att jag var för kaxig.
Jag tänker på den andra manliga kollegan som stod mitt emot mig och skrek om att jag bar skulden för att hans anhörig var sjuk. Jag var politiker i hans ögon. En bisarr situation som skrämde upp mig ordentligt.
Jag tänker på de fem gängmännen som omringade mig och hotade med våldtäkt och döden, och deras släktingar som knuffade mig hit och dit.
Sedan tänker jag på de “godhjärtade männen”. De med sunda värderingar som aldrig skulle höja rösten mot en kvinna, men som hellre använder “fredligare” metoder för att få mig att tystna.
Och så har vi de goda. Bra män som uppmuntrar, ger stöd och håller dig om ryggen – men de vill ha dig i en box. En rosa box.
Min favoritfärg är röd.
Dessa män fascineras av att du är annorlunda, men gör allt för att forma om dig till en socialkonstruerad mall som de har skapat i sina långtidsminnen.
Och så finns det en variant som infekterar din omgivning och trycker in dig i ett hörn. Den sorten är farligast då de kan förstöra ditt liv, din karriär och dina framtidsvisioner om du retar upp dem.
Please God help me!
Tänk om man vore en docka
Ta plats. Men ta inte för mycket plats.
Våga stå på dig, men sätt dig ner när du ser mig stå.
Förändra, ta till orda, våga kämpa för rättvisa. Men förstå att dina värderingar ska utgå ifrån mina.
En Azita, så många önskemål. Inte konstigt att hon blev utbränd.
What about the women?
Nu kanske du tänker: men kvinnorna då?. Yes what about the women.
Jadå, vi är inte varandras bästa vänner heller. Men om det har jag skrivit ett helt artikel som du kan läsa: Tapp Poppy Syndrome.
