När ljuset slocknar och natten tar vid

av Azita Miakhel

Sån rädsla för lite mörker,

för det okända, det dolda,

det mystiska,det främmande.

I kolsvart natt,

vara sårbar,

inte veta vad som händer,

när ögonen blundar.

Kommer jag vakna när solen går upp?

Ovetande, aningslös.

I mörkret finns ingen sorg,

ingen glädje,

ingen ambivalens,

ingen vilja till kontroll.

I mörkret finns lugnet, stillsamheten,

tryggheten och acceptansen.

Mörkret är inte farligt.

Bebisar får liv i mörka livmodern,

frö blir till växter i jordens djup.

När ljusen slocknar och natten tar form,

blir himlen klar och stjärnorna vid.

Och bortom rädslan finns en frid,

ett inre rum där tankar vilar,

där drömmar svävar,

där hjärtat slår och själen får ro.

I mörkrets famn vi finner harmoni,

och världen blir en hemlig skog,

där varje skugga har en tro,

och varje träd en berättelse.

En berättelse om livet, hoppet, pånyttfödelse och ljuset.

Så släpp din rädsla, och låt det mörka omfamna dig,

för imorgon kommer en ny dag.

Du kanske också vill läsa