Jag läste på SVT Nyheter om en undersökning som visar att 40 procent av de kommunanställda i Botkyrka känner sig obekväma med att tala om något de upplevt på jobbet, på grund av oro för eventuella konsekvenser.
Det är lätt att skylla på politiker när delar av samhället inte fungerar, vilket ofta känns rättvist eftersom deras beslut påverkar våra liv och vår vardag.
Men i just det här fallet vill jag lyfta fram en annan synvinkel: tystnadskulturen på arbetsplatser är inte enbart politikernas fel, utan snarare ett resultat av att politiska beslut inte alltid följs upp eller implementeras korrekt i förvaltningar och organisationer.
Det handlar om att se problemet ur ett mikroperspektiv, snarare än ett makroperspektiv.
Låt mig konkretisera med ett exempel
Anta att det finns en kommunal verksamhet där det förekommer brister och missförhållanden. Dessa problem lyfts fram i årliga enkäter och annan dokumentation som sedan skickas till politikerna i respektive nämnd.
I nämnden studeras problemen noga, analyser görs, och beslut fattas om regler och åtgärder för att hantera situationen.
Politikerna har gjort sitt arbete och lämnar sedan ansvaret vidare till de professionella i organisationen, med förtroendet att besluten ska verkställas.
Här uppstår dock ett dilemma: den interna makten i organisationen kan komma i konflikt med politikernas beslut. Någon kanske känner att de vill ha full kontroll över sin verksamhet och ifrågasätter hur politiker kan fatta beslut som påverkar deras organisation. Då de vill bestämma själva.
Men så här ligger det till: politiker finns inte på varje arbetsplats för att säkerställa att politiska beslut verkställs. Det ansvaret ligger hos varje förvaltning, myndighet och organisation. Dessa måste se till att de anställda känner sig trygga och hörda på sina arbetsplatser.
Mina texter berör oftast ett makroperspektiv där samhällsstrukturen är i fokus, men vad gäller ansvarsfördelning, tycker jag att även ett mikroperspektiv är viktigt att uppmärksamma.
Vid fel och brister är medierna snabba med att ställa politiker i en kommun till svars – med all rätt. Men det är också viktigt att uppmärksamma var någonstans i verksamheterna det egentligen brister.
Politikerförakt
Jag har personligen tagit emot en hel del skit (ursäkta språket) bara för att jag är politiskt engagerad. Ingen säger tack när man hjälper samhällsstrukturen till det bättre, men många skuldbelägger när saker och ting inte är i deras smak.
Tro mig, jag klagar själv jämt och ständigt på politiker som inte delar mina värderingar. Det är mänskligt, det är bra för demokratin och det är nödvändigt att vi tänker olika.
Däremot är jag orolig för politikerförakt som råder i samhället där trots våra grundlagsskyddade rättigheter, vågar många inte ta ställning i politiken eller att vara öppen politiker när man arbetar med annat.
Och jag tänker: Vilka vill ha ett samhällsengagemang när hatet och hotet blir allt större mot våra folkvalda?
Tänk dig att i privata chattar planerar nazister att mörda landets justitieminister.
Jag är totalt emot den moderata politiken, men skulle aldrig vilja önska en meningsmotståndare smärta.
Politikerförakt är inte är ett nytt fenomen, men har blivit allt vanligare i dagens samhälle, där många känner sig distanserade från de som har makten.
Man kan ju tänka: Varför blir du inte engagerad för att göra skillnad, istället för att klaga?
Men den frågan vågar man ju inte ställa.
Politikerförakt innebär
Politikerförakt innebär en utbredd misstro och negativa känslor gentemot politiker och politiska institutioner. Det kan ta sig uttryck i skepsis, cynism eller direkt avsky mot dem som styr och fattar beslut.
Varför uppstår Politikerförakt?
När politiker bryter löften, agerar i eget intresse, eller inte lever upp till förväntningarna, känner många sig svikna. Skandaler, korruption och beslut som tycks gynna en liten elit snarare än folket spär på misstron.
Många upplever att det finns en stor klyfta mellan dem och politikerna. Denna känsla av avstånd, både fysiskt och mentalt, gör att politiker kan framstå som avskilda från vanliga människors vardag.
Media spelar också en stor roll i att förstärka politikerföraktet. Ofta fokuserar rapporteringen på skandaler och negativa händelser, vilket kan skapa en bild av politiker som opålitliga eller inkompetenta.
När stora nyhetsmedier köps upp av rikskapitalister och andra rika, försvinner objektiviteten.
Global solidaritet är också viktigt för många människor. När folk ser att politiker inte tar ställning till globala konflikter, krig och orättvisor, förskjuts känslor av uppgivenhet till politiker.
Ordet “syndabock” används som en metafor för en person som oförtjänt klandras eller pekas ut som skyldig av en person eller en grupp. Detta fenomen kan också kopplas till politikerförakt, där politiker ofta blir syndabockar för problem i samhället (individuella som kollektiva), oavsett om de är direkt ansvariga eller inte.
Sociologen Emil Durkheim menade att sociala strukturer är hierarkiska, där roller och status spelar en stor roll i skapandet av vår identitet och självkänsla.
När individer misslyckas med att nå en hög status inom en grupp, kan det leda till syndabockstänkande och skuldbeläggande. I detta sammanhang kan politikerförakt ses som ett resultat av sådana sociala mekanismer, där politiker blir de som (ibland) oförtjänt klandras för samhällets problem.
Detta förakt kan både skapa och förstärka en kultur av skuld och anklagelser, som i sin tur försvårar konstruktiv dialog och lösningar på de verkliga problemen.
Vad leder Politikerförakt till
Politikerförakt är ett allvarligt problem som kan få långtgående konsekvenser för demokratin. När förtroendet för våra folkvalda ledare urholkas, riskerar det att leda till att färre människor deltar i demokratiska processer, som att rösta eller engagera sig politiskt.
Denna politiska passivitet försvagar vårt demokratiska system och gör det mindre representativt.
När medborgare börjar tvivla på sina ledare, öppnar det dessutom dörren för populistiska rörelser och extremism. I en värld där förtroendet för politiker är lågt, blir förenklade lösningar och retoriska löften mer lockande än de komplexa och ofta långsiktiga processer som den traditionella politiken kräver.
Populistiska rörelser utnyttjar detta misstroende genom att presentera enkla svar på komplicerade problem, vilket kan underminera den demokratiska stabiliteten.
Men föraktet drabbar inte bara medborgarna, utan också politikerna själva. När de känner av folkets missnöje, blir de ofta mer försiktiga och rädda för att fatta beslut som kan uppfattas som impopulära, även om dessa beslut är nödvändiga.
Denna försiktighet kan i sin tur förstärka medborgarnas bild av politiker som ineffektiva, handlingsförlamade eller ointresserade av att ta itu med verkliga problem.
Det skapar en ond cirkel där politikerförakt och politisk passivitet växer, vilket i slutändan riskerar att försvaga hela det demokratiska systemet.
Som i en cirkel, går det då runt runt.
Ta bort politikerföraktet
Folket i landet behöver bli mer engagerade och informerade om politiken. När man deltar i samhällsdebatten, röstar och håller politiker ansvariga på ett konstruktivt sätt, kan vi bidra till att stärka demokratin och minska föraktet.
Politikerföraktet är en utmaning för demokratin som vi kan övervinna genom att bygga upp förtroendet mellan politiker och medborgare. Det kräver ansträngningar från båda sidor, men det är nödvändigt för att skapa ett starkt och fungerande samhälle
Slutord
En vän sa en gång: “Vi får snälltolka varandra.” För någon som mig, en Azita som har fått uppleva mycket elände i livet och känt knivar i ryggen fler gånger än jag kan räkna, var det svårt att acceptera detta.
Varför skulle jag lita på ett system som gjorde mig så sjuk att jag ville vända mig mot mig själv?
Missförstå mig inte, jag är mycket skeptisk mot politiska ideologier och politiker som fattar ogenomtänkta beslut. Mina egna politiska värderingar färgar min syn, och jag har svårt att acceptera extremister som nazister och rasister.
Men jag tror att genom förhandlingar, konstruktiva diskussioner och tolerans kan vi rösta bort de partier som på sikt kan skada samhällets sammanhållning och gemenskap.
Att förakta politiker eller ta till våld löser inga problem; det skapar bara mer osäkerhet bland medborgarna.
Med det menar jag att politiska beslut som fattas kan vi absolut ogilla, men för att samhället ska fungera, måste vi rätta oss efter de lagar och regler som finns.
Grundlagen skyddar vår rätt att yttra oss fria. Tystandskultur eller uppmaningar till tystnad i olika organisationer, skapar ett misstro mot lagar, regler och det demokratiska systemet.
Hoppas jag kunde hitta kontexten i denna text.
Foto: unsplash.com
