Min älskade box

av Azita Miakhel

Längtan, åh den eviga längtan,
avsaknaden av längtan.

En dröm som uppfylldes,
en önskan som infriades,
en tanke omöjlig, blev möjlig.

Ett nej blev ett ja,
ett ja blev magi,
magin gav liv åt det döda,
det mörka.

Mina händer varma,
själen likaså,
ångesten borta,
en glimt av ljus.

Är det så lycka känns?
Är det så det är att vara levande?
Är jag i dvala, eller är det människors vardag?

Kan en liten jag uppleva lycka?
Har jag betalat klart för alla livets synder?
Är lidandet slut nu?

En puss på kinden,
en varm famn,
en stund av trygghet.

Åh, så skönt med ett ankare,
som håller mig uppe, så jag inte faller.

Ja ja,
jag vet att inget kommer gratis,
inte heller är stunden för evigt.

Känslor som berg och dalbanor,
där ena sekunden är lovord,
och i nästa finns man inte till.

Boxen?

Boxen gick jag självmant in i.
Nej, inget tvång.

Håll den bara hårt,
så att alla skakningar inte krossar mina händer,
ben, själ och ande.

Krama om boxen,
lägg en filt över den,
håll den nära kroppen,
så jag åtminstone slipper frysa.

Du kanske också vill läsa