När 14-åringar skjuter – eller var det 13 år?

Är det nu vi ska normalisera gärningsbarn?

Barn formas av sin omgivning. När vi ser att 14-åringar mördar, måste vi se det som ett symptom på ett större problem. Gängkriminalitet, social utsatthet, otrygga hemförhållanden och bristande skolstöd är bara några av de faktorer som kan leda unga människor på en farlig väg.

Men det handlar också om värderingar och normer. Vem fostrar dessa unga? Vilken typ av samhälle har vi skapat när våld blir ett verktyg för att lösa konflikter eller vinna respekt?

Vi ser en skrämmande normalisering av våld bland unga, särskilt i vissa miljöer där kriminalitet nästan verkar vara en naturlig del av vardagen.

Barnkonventionen om barnsoldater

Tycker du att jag överdriver när jag skriver att vi har barnsoldater i Sverige?

Då får du tycka det.

Att vara barnsoldat innebär att barn utnyttjas i mellanstatliga krig och konflikter men också interna konflikter. Och det händer i Sverige, år 2024, framför våra ögon.

Såhär står det i Barnkonventionen om barnsoldater:

Enligt artikel 38 i barnkonventionen är det förbjudet för alla parter att använda barn som soldater.

Dock skiljer sig åldersgränsen här från andra delar av konventionen, då gränsen sätts till 15 år istället för 18:

“Konventionsstaterna ska avstå från att rekrytera en person som inte uppnått 15 års ålder till sina väpnade styrkor.”

På grund av denna formulering antog FNgeneralförsamling i maj 2000 ett tilläggsprotokoll om barn i väpnade konflikter. Detta protokoll kräver att staterna vidtar åtgärder för att säkerställa att barn under 18 år inte deltar direkt i sådana konflikter.

Symbolisk interaktionism och socialisationens roll

Jag har inte gjort några djupa analyser på ett tag, men gör ett försök med sociologin här. Faktan har jag tidigare använt i andra kontexter, men låt oss se om jag kan försöka förstå varför barnsoldater skapas utifrån teorin om symbolisk interaktionism.

Symbolisk interaktionlism är en teori inom socialpsykologi och sociologi som betonar att människan är en social produkt.

Vår identitet och känsla av jaget formas genom samspel med andra människor. Enligt denna teori är individen en del av samhället och kan inte separeras från det. Vårt beteende och våra tankar påverkas av de relationer och interaktioner vi har, och detta gäller även när vi är ensamma.

Vårt sinne är alltid upptaget med att bearbeta tidigare interaktioner, och våra minnen påverkar hur vi mår och agerar, även om vi fysiskt har lämnat en viss situation eller grupp.

Ett exempel: Även om du fysiskt lämnar en traumafylld situation kan minnena av den påverka ditt mående och dina beslut, även när du är ute och joggar.

George Herbert Mead och symbolisk interaktionism

George Herbert Mead utvecklade den symboliska interaktionismen vidare genom att hävda att vårt medvetande och jag uppstår genom interaktion med andra. Han formulerade tre grundprinciper för denna teori:

1. Människor agerar utifrån den betydelse situationen har för dem. Det betyder att vi tolkar andras beteenden baserat på våra egna erfarenheter och tolkningar. Ett barn som accepterar att ta emot och kasta en handgranat på ett familjehus gör det kanske för att barnets föräldrar inte har råd att köpa den där vinterjackan till honom, inte nödvändigtvis för att barnet är ont eller medvetet vill förstöra.
2. Betydelsen skapas genom social interaktion. Värderingar, normer och kultur lär vi oss genom att interagera med andra. Vår identitet formas och stärks i dessa möten. Vuxna föregår med exempel för barn. Dåliga förebilder skapar problembarn. Bra förebilder ger barn en starkare känsla av moral och etik.
3. Betydelser hanteras och modifieras genom tolkning. Vi är inte passiva mottagare av andras normer och värderingar utan skapar våra egna tolkningar av interaktionen. Till exempel, om föräldrar och äldre släktingar är kriminella, men i skolan får barnet kärlek, uppskattning och trygghet, ökar chansen att hen växer upp med bra värderingar trots en konfliktfylld uppväxtmiljö.

Samhällsanalys och socialisationens ansvar

Symbolisk interaktionism understryker vikten av socialisation, särskilt från föräldrar och andra viktiga vuxna.

Barn lär sig av sina vårdare och andra omgivande vuxna. Deras värderingar och beteenden överförs till barnen och formar deras identitet.

Till exempel, om ett barn ser sina föräldrar använda våld eller vapen, lär sig barnet att detta är ett accepterat beteende.

Det motsatta gäller om barnet uppmuntras att bete sig respektfullt och arbeta hårt i skolan – då stärks en annan, mer positiv identitet.I situationer där våldsamma beteenden uppmuntras, är det tydligt att föräldrar och andra vuxna har en avgörande roll.

Genom att heja på destruktiva beteenden förstärks barnets självförtroende i fel riktning.

Inspärrning hjälper sällan, bra förebilder gör jobbet

Det här problemet kräver insatser från flera håll. Föräldrar, skolan, socialtjänsten, polisen – alla har ett ansvar att skapa trygghet och ge unga de verktyg de behöver för att välja andra vägar.

Tidiga insatser, mentorer, fler fritidsaktiviteter och ökad närvaro av vuxna förebilder kan göra stor skillnad.Vi behöver också se över hur vi hanterar ungdomskriminalitet juridiskt.

Är samhällets nuvarande system tillräckligt anpassat för att hantera unga gärningsmän (läs gärningsbarn)?

Samtidigt måste vi komma ihåg att det handlar om barn som själva är offer för ett trasigt system. Straff kan inte vara vårt enda svar.

Barnkonventionen uppmanar att stater inte ska tillåta barnsoldater – inte dömer Barnkonventionen barnen som redan är offer i sammanhanget.

Politiker som skriker högst om att spärra in barn i fängelser får tänka en gång till: Vad händer när dessa barn kommer ut från fängelse? Kommer de att vara välfungerande medborgare som tjänar samhället?

Svaret är nej!

Det behövs mer vårdande insatser.

Omtanke och förståelse för barns hela liv, istället för att sätta in repressiva åtgärder.

Det gör ont att tänka på framtiden för dessa barn. Vart är vi på väg om vi inte agerar? Vi har inte råd att vända bort blicken längre. Det är dags att vi alla, som samhälle, tar vårt ansvar och säkerställer att våra barn aldrig hamnar i en sådan desperat och tragisk situation igen.

Och för Guds skull. Ta reda på vem det är som sätter en handgranat eller en pistol i handen på en 13-åring!

Bildkälla: Unsplash.com