Ett ord, ett litet ord,
kastat förbi,
smög sig in i hjärtat,
rev och krossade allt itu.
För dig kanske en enkel fras,
men för mig blev de kvar
och skar som vassa glas.
Jag, chockad av orden,
läste om och om igen.
Var det jag som såg fel?
Gick jag kanske blind och missförstod?
Men nej.
En mening som brände,
en viskning som brast,
och en känsla av att själen
blev såld och åter såld.
Under tystnaden växer ett sår fram,
som ett tungt, pulserande ärr av skam.
Borde jag skämmas?
Ja?
Nej, varför?
Åh ja. Skäms.
Skäms för att du fick de orden.
Skäms för att de sades till dig.
Skäms för att du förtjänade dem.
Men vad var det som hände?
Var det stort, var det smått?
I spegeln tittar jag rakt in,
men ser inte klart.
För kränkningens moln skuggar alla andra känslor,
till och med ansiktet.
Så svårt att släppa orden,
svårt att förklara,
de upprepar sig gång på gång i sinnet,
och jag känner mängder med känslor.
Ska jag nu bygga murar,
sten för sten,
mot världen som sårar,
gång på gång igen?
Foto: Unsplash.com
