Han kysser ömt,
hans blick borrar sig in i din själ,
han ler stort,
som om din närvaro var allt han behövde.
Du låter dig förföras,
ger upp allt motstånd,
säger ja
och tystar logikens varningar.
Han viskar att du är älskad,
kallar dig sin,
men när du vänder bort blicken
hugger han kniven i din rygg.
Kärleken smulas till hat,
hatet brinner till avsky,
avskyn blir kalla blockeringar,
här, där och överallt.
Han ger andra vackra ord,
skänker sin bästa sida till dem som gång på gång skär honom,
men dig –
dig kallar han idiot.
Han stämplar dig som nattfjäril,
ignorerar din kärlek,
medan han lyfter andra till skyarna.
Han ger sitt hjärta till dem som sliter det i stycken,
men hämnas deras svek
genom att hugga dig djupare.
Du trodde kärleken räckte,
att du var nog,
men du kan inte spelet.
Och den som inte spelar fult
får ingen plats i hans värld.
