De begär guld, de hungrar makt,
ser världen som en spelbricka, en pjäs att flytta fritt.
Med kalla blickar,
tomma hjärtan,
brist på empati,
och själar grå,
bygger de torn men faller lågt.
En hand som ber,
en röst som skriker –
men varför hörs den inte?
Den ena sover under himlen,
den andra undviker sitt hem
för att resa fjärran
och sova gott
i sin svit av guld och sten.
I en värld där bara en får glänsa,
är andra röster bara brus.
Sa någon något?
De fyller sina kistor,
men tömmer andras själar,
ett hav av drömmar de slukar.
Och gissa vad?
I sin ensamhet blundar de,
för ingen kärlek finns där kvar.
De sålde sina äkta band,
och bara de falska står kvar.
Men när de faller,
när de tystnar,
när guldet mist sin glans –
då ekar tomheten i den kolsvarta natten,
girighetens sista skrik.
Bild: Unsplash.com
