Sitter här med denna text och i bakgrunden hör jag en röst: “Borde inte du hålla tyst? Tänk om konsekvenserna av detta blogginlägg blir jobbiga för dig?” – Men jag gör det ändå. Det är många som läser texterna, så att vara tyst vore ett svek mot barnen, samhället och mina egna grundvärderingar.
Så i väntan (inte för att jag väntar) på det där telefonsamtalet som säger att jag har nu passerat en gräns, kommer detta blogginlägg.
So help me gudarna.
Återvändandecentraler är fängelse för oskyldiga
Sverige, ett land som stoltserar med att vara en förespråkare för mänskliga rättigheter, låser in barn i vad som i praktiken är fängelser, trots att de inte har begått något brott.
Migrationsverkets återvändandecentraler är mer än bara “tillfälliga boenden”, även om dessa ofta beskriver så. Det är platser där barn, som inte begått något brott, vistas bakom låsta dörrar, ibland under bevakning, med begränsad rörelsefrihet och en oviss framtid.
Detta är en direkt kränkning av FN:s barnkonvention och borde få varje rättsmedveten person att reagera.I dagens penismätartävlande Sverige vill gemene man ha hårdare och hårdare straff.
Den ena vill sätta barn i fängelse, den andra vill sänka straffåldern ytterligare. Den tredje vill omhänderta bebisar som precis kommit till världen, då deras föräldrar kanske är gängkriminella.
Men det finns fall där barn sätts in i fängelser utan att ha begått brott. Barn till asylsökande familjer frihetsberövas utan att ha gjort något fel.
De får sina liv pausade, sina drömmar krossade och sin psykiska hälsa förstörd – inte för att de är brottslingar, utan för att de råkar vara födda på fel plats och försöker söka en trygg framtid.
En spade är en spade en återvändandecentral är ett fängelse
Att kalla återvändandecentralerna något annat än fängelser är ett hån. Familjer hålls isolerade, övervakade och ofta med hotet om deportation närvarande dygnet runt.
Det finns barn i dessa “centraler” som aldrig har känt sig så otrygga i hela sitt liv, trots att de flytt från krig, förföljelse eller fattigdom. Deras enda brott? Att vilja leva i ett fredligt land.
Vad säger det om Sveriges syn på mänskliga rättigheter? Låt oss påminna oss själva om att det finns en FN och det finns konventioner för mänskliga rättigheter som Sverige självmant har skrivit under.
Barnkonventionen, minns du den?
”Alla barn är allas barn” (Olof Palme)
Barnkonventionen
Sverige har sedan 2020 gjort FN:s barnkonvention till lag, vilket innebär att alla beslut som rör barn ska ha barnets bästa som främsta hänsyn.
Enligt artikel 3 i barnkonventionen ska barnets bästa alltid komma i första rummet vid beslut som rör barn. Att låsa in barn i återvändandecentraler är en tydlig motsägelse till denna princip.
Studier och rapporter visar att frihetsberövande har allvarliga psykiska och fysiska konsekvenser för barn, oavsett om det sker under en kortare eller längre period.
Barn i Migrationsverkets förvar har i vissa fall fått bevittna våld, separation från föräldrar och upplevt en konstant oro för framtiden. Den miljön är långt ifrån anpassad för barns behov och rättigheter.
Psykisk ohälsa och traumatiserande upplevelser
Forskning visar att frihetsberövande av barn leder till långvariga trauman, ångest och depression. UNICEF och andra barnrättsorganisationer har varnat för att barn i förvar löper högre risk att utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), särskilt om de tidigare har flytt från krig eller våld.
Att utsätta dessa barn för ytterligare trauma genom inlåsning borde vara oacceptabelt, då det undergräver deras grundläggande rätt till skydd och trygghet.
Att låsa in barn i Migrationsverkets återvändandecentraler är en direkt kränkning av barnkonventionen och de grundläggande mänskliga rättigheter som Sverige förbundit sig att följa.
Barnkonventionen säger att ett barn aldrig ska frihetsberövas annat än som en sista utväg, och då under kortast möjliga tid. Men vad gör Sverige? Låser in dem, ibland i veckor, och utsätter dem för psykisk ohälsa.
Hur ska ett barn förstå att de plötsligt inte får gå ut? Hur ska ett barn kunna sova när de vet att de när som helst kan bli bortförda från sitt enda hem?
Samtidigt som Sverige predikar om mänskliga rättigheter i internationella sammanhang, låser vi alltså in barn i anläggningar som knappast skiljer sig från fängelser.
Vi skickar bistånd till andra länder för att förbättra barns levnadsvillkor (vilket jag stödjer till hundra procent), men behandlar själva de mest utsatta barnen inom våra egna nationsgränser som om de vore brottslingar.
Barnets bästa inkluderar inte alla barn i världen
Kommer ni ihåg föräldrarna i Halmstad som låste in sina barn i källaren? Föräldrarna åtalades för brott. Om en vanlig svensk familj skulle låsa in sitt barn under liknande omständigheter, skulle socialtjänsten ingripa direkt. Men när det är staten som gör det, kallas det för migrationspolitik.
Slutord
Kände för att avsluta med ett citat av Olof Palme. Varför? För att han kommer till mina drömmar då och då och guidar mig igenom livet.
Demokratin är fast förankrad här i landet. Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna.
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste. Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta. Men så enkelt är det ändå inte. Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung.
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt.
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra.
Att gradera människor med sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde. Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen – på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken.
Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. Den kan blossa ut i ett stickord, en obetänksam replik, en nedrighet i det lilla. Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.
De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.
Radioanförande, 25 december 1965. Källa: Palme, Olof, Politik är att vilja, Stockholm : Prisma, 1968, s. 64-65. Talet återges till musik på gruppen The Latin Kings skiva Mitt Kvarter under namnet Fördomar 2.
Foto: Unsplash.com
