Svt Nyheter publicerade idag en undersökning (Skolan driver fram adhd diagnoser) där experter till Uppdrag granskning säger sig ha hittat ett samband mellan ökningen av antalet utredda ADHD- och Autism diagnoser och skolans hårda kunskapskrav.
Jag har funderat en del på hur lätt det egentligen är att få en NPF-diagnos i Sverige. Jag har vidare tänkt på vilken tur jag personligen haft som inte har gått i svensk grundskola som barn. Jag hade definitivt fått en ADHD diagnos som barn.
När jag gick i grundskolan hade jag svårt att sitta still. Jag vandrade gärna runt och hade svårt att fokusera på ämnen som jag var ointresserat av (till exempel matematik, religion och naturkunskap) och kunde stöka här och där för att slippa lyssna på läraren.
Gymnasieskolan gick jag ut i Sverige (i Göteborg ❤). Jag hade fortfarande koncentrationssvårigheter för ämnen jag inte hade intresse för, men hade i tonåren lyckats skapa en strategi: jag låtsades att jag var uppmärksam men jag dagdrömde mig igenom hela lektioner.
Hemma var det annorlunda. När jag satt i lugn och ro, kunde jag göra läxorna och lösa skolans uppgifter. Hemma kunde jag fokusera på en sak i taget och göra mina skolarbeten i min egen takt och mitt eget tempo.
Vid pluggets slut på universitetet skrev jag mitt examensarbete tillsammans med en väninna. När vi skrev uppsatsen kunde min väninna sitta still i timmar och arbeta, medan jag röde på mig varje kvart (gick på toa, eller åt en snacks eller bara rörde på mig). Trots våra olikheter, flöt arbetet på och vi blev klara med examensarbetet i tid och fick bra resultat. Vårt examensarbete handlade om ungdomars tankar kring stress. Ödet liksom?
Samhällsstrukturen skapar mallar som vi ska följa. De skapar standards som vi är tänkta att passa in i och även åt våra barn. Vi vill gärna att alla ska vara likadana. Skötsamma barn som sitter still, lyssnar och är motiverade.
Idealbilden av ett ”Skötsamt barn” är ett lugnt barn som lyssnar, är artigt, sitter still och är med i elevrådet.
Det är absolut inget fel i att uppfostra barn väl, men vi får sluta hämma barns kreativitet och ställa orimliga krav på dem. När jag har elever i klassen som har svårt att fokusera/sitta still, brukar vi göra en deal: för att inte störa andra elevers studiero, kan du när du upplever ett behov, lämna lektionssalen, gå ut en sväng och kom tillbaka.
Kritiker skulle nog säga: ”Nej nej … då missar ju dom minsann lektionstid – hur har du tänkt där Fröken Azita?”.
Såhär svarar jag: extra anpassningar innebär för mig att lektionsmaterial ska vara tillgängligt för alla elever i digitala forum så de kan uppdatera sig om de missar något viktigt. En elev som är i behov av att röra på sig kan ändå inte fokusera på lektionen om vi tvingar hen att sitta kvar och sitta still.
De viktiga genomgångarna spelar jag in och lägger upp på min YouTube kanal för mina elever så de kan när som helst lyssna på det de har missat. Gillar man inte spela in sig själv, finns det mängder med digitala lektionsmaterial som går att använda.
Oavsett vilka strategier vi lärare blir ombedda att följa för att göra extra anpassningar, behöver vi i skolans värld lära oss att acceptera barn och ungdomar som de är. Vi får vara med och forma deras perspektiv på livet, lära dem nya saker, men vi får inte ta ifrån dem deras unika identiteter.
Inom inlärningspsykologin pratas det om att ju fler sinnen som är aktiverade i inlärning, desto bättre lär sig individen. Ändå dämpas tre av barns sinnen i skolan och hörsel och syn blir de dominerande i inlärningsprocessen. Se och lyssna!
Normerna i en kultur kan skapa trygghet, men också få den enskilda individen att falla offer för massans vilja. Vi gör som vi alltid har gjort, utan reflektion eller djupare analys av att vi kanske är kvar i gammalmodigt tankesätt.
Det var bättre för – tänker många. Kanske var det bättre förr, men vad vet barnen om förr? De lever nu, inte i förr. De lever här och nu och de har rätt till psykisk hälsa och bra utbildning.
Skolans norm och kultur har skapats någonstans ifrån så dessa kan återskapas med bättre anpassning till våra barn. Låt oss våga lämna barnen (lite … bara lite) i fred. Vi kan uppfostra dem utan att stressa sönder dem.
Låt oss acceptera barn som de är och anpassa vårt skolsystem utifrån deras behov än de vuxnas behov (som fallet är nu). Att få med rörlighet i undervisning, uppmuntra till kreativitet, arbeta med existentiella frågor i skolan, är vad vi behöver för att dämpa stressvågen bland barn. Vi kan inte stärka elevers självkänsla om vi ständigt påpekar brister hos dem.
Det första steget mot bättre psykisk hälsa hos barn och ungdomar är att sänka (kunskaps-) kraven.
