Kris definieras som en reaktion på en svår situation som att ha förlorat någon eller något eller att ha varit med om en förändring i livet. Vid kris, det vanliga sättet att hantera svårigheter räcker inte till och individen upplever känslan av att tappa kontrollen.
Det finns tre olika sorters kriser: förlustkris, utvecklingskris och förändrings-/inre kris. Jag berättar kort om de två första kriserna för att sedan fördjupa mig lite mer i den tredje sortens kris och hur vi kan utvecklas genom den.
Förlustkris
En förlustkris inträffar plötsligt. Det kan vara dödsfall av närstående, ett besked man får (t ex att man har cancer), en skilsmässa eller att förlora ett kapital. Förlustkrisen har fyra faser:
- Chockfas – Under denna fasen, som varar mellan de första timmarna man får beskedet upp till tre dagar, förnekar individen det som har hänt och vill inte ta in information om det inträffade.
- Reaktionsfas – Under reaktionsfasen som varar ungefär tre månader, accepterar individen det som har hänt.
- Bearbetningsfas – Bearbetningsfasen brukar ta mellan sex månader upp till ett år. Här möter individen sorgen och bearbetningsprocessen börjar.
- Nyorienteringsfas– Nyorienteringsfasen är att gå vidare med livet. Efter ca ett år kan individen blicka framåt igen.
De olika krisfaserna skiljer sig från person till person. Det tar olika lång tid för olika individer att bearbeta en sorg. Det händer ofta att man fastnar i någon fas och behöver professionell terapeutisk hjälp för att komma ur den.
Utvecklingskris
Utvecklingskriser är kopplade till tid och till den biologiska delen av oss. Puberteten, medelåldern, pensionen.
Individen kan komma att möta sig själv i en ny tid och livet kan kännas skrämmande. Vid puberteten händer det en del hormonella förändringar i kroppen som kan göra tonåringen aningen förvirrad och frustrerad.
Jakten på identitet är stor vid puberteten och det är vanligt att tonåringen känner sig splittrad, vilsen och kan agera utåt.
Vid puberteten är det viktigt att finnas till för tonåringen och ha respekt för de fysiologiska förändringarna.
Förändrings-/inre kris
Den tredje krisen har egentligen inget namn. Jag visste inte ens att det var en kris förrän jag började läsa existentiell psykologi. Jag döpte krisen till förändrings-/inre kris utifrån tolkningen jag gjorde om den sortens kris.
Kris inom den existentiella teorin definieras som följande: Kris blir det när ens livsvärldar kollapsar: den fysiska den sociala, den personliga och den andliga. Krisen kan komma plötsligt eller smygande.
Den plötsliga krisen liknas rånaren som plötslig dyker upp, tar allt du har och lämnar dig helt tom. Den smygande krisen är personen som blir bekant med dig först, umgås med dig ett tag och sakta stjäl hen bitar av dina ägodelar varje dag – tills du ingenting har kvar.
“Crises are part of life. Everybody has to face them, and it doesn’t make any difference what the crisis is.” Jack Nicklaus
Det vi kallar för depression och utbrändhet är exempel på den andra sortens tjuv. Stress i vardagen, konflikter runtomkring, negativitet av de du är omringad av, elaka pikar och kommentarer leder till en inre kris.
Varför får vi en inre kris?
Den inre krisen är vårt egna behov som vi har stängt in under en period. Det är undantryckta behov och känslor och önskan om förändring.
När vi upplever oss desorienterade, eller upplever kaos i våra tankar, behöver det inte betyda att slutet är nära.
I krisen som buddhismen säger, öppnar sig en spricka i själen. Sådant som var stängt innan, vill komma ut. Det är viljan att leva och att leva ut.
Kroppen och psyket talar om för oss att nu är det dags att ta det lugnt. Inre kriser talar om för oss att vi vill förändras så det finns en vinst med att må dåligt. Vi blir varse om vår egna existens vid inre kriser och upptäcker att våra resurser inte räcker till alla kraven som ställs på oss.
Man får låta krisen ta sin tid. Som ett öppet sår som behöver tid för att läka. Att förändras är att bli illojal mot sina tidigare värderingar, andras förhoppningar och krav och behov av en.
När den inre krisen accepteras av oss, kan det komma positiva saker ur den. Att bekämpa förändring däremot kan skapa emotionell ångest som kan försvåra livet och leda till psykisk ohälsa och rädsla för framtiden.
Det är lätt att hamna i offer mentalitet när vi upplever en inre kris och vi ställer oss frågan: “Varför just jag? Varför ska alltid jag?”. Kanske svårt att övertyga när vi känner den intensiva ångesten vid förändring, men en försäkran är i alla fall att: “Det är INTE BARA DU! Det är INTE ALLTID DU!”
Att vara människa är att gå igenom livets processer. Förändringar hinner ikapp oss alla och vi är inte ensamma i våra känslor.
“In every crisis, doubt or confusion, take the higher path – the path of compassion, courage, understanding and love.” Amit Ray
