Barnens psykiska hälsa är alla vuxnas ansvar

av Azita Miakhel

Igår skrollade jag igenom TikTok och fick syn på en video där en tonårsflicka skriver att hon hatar sin nya klass och sina lärare då hon känner sig ensam, mobbad och utfryst.

Nyligen skrev jag ett blogginlägg om mobbningens psykologiska effekter, men tänker just nu att jag behöver nå ut längre. Förhoppningsvis landar något av mina inlägg i browsern på någon med politiskt inflytande och hen uppmärksammar problemet på nationell nivå.

Suicid bland unga

Tittar man på statistiken från Folkhälsomyndigheten är det 237 personer mellan 15-29 som begår självmord i Sverige varje år och fler än 5 000 vårdas varje år för självmordsförsök. Självmordstalen i gruppen barn och unga upp till 24 år ökar dessutom med ca 1% per år.

Hoppas du inte får ont i magen efter att ha läst den här informationen.

Vi måste bryta trenden!

När jag skriver detta inlägg känner jag tryck över bröstet samtidigt som jag upplever djup besvikelse och en del ilska. Många obehagskänslor med andra ord. Jag frågar mig själv: Hur hamnade vi här? Vart är vi på väg? Vad gör vi åt situationen?

När gör vi något åt situationen?

Sverige är ju ett drömland

Studerar man levnadsstandarden bland OECD länderna, ligger Sverige som nummer åtta i välståndsligan. En del må tänka att ”åtta” är väl inte det bästa, men jämför vi oss med hela världens länder så har vi en hög levnadsstandard (Källa: Ekonomifakta).

Nu ska jag inte rikta in inlägget mot samhällskunskap, utan min poäng är att i ett land där vi har allt vi behöver (och kanske lite till), varför är så många barn/tonåringar så otrygga att de väljer att avsluta sina liv eller gör självmordsförsök?

Tonårshjärnan

Hjärnbarken, det som kallas hjärnans grå substans,  är indelad i lober och mognar från bakifrån  nackloben och framåt, pannloben som ansvarar för vår kognitiva förmåga, dvs planering,  förstånd och beslutsfattande mognar sist och fortsätter att utvecklas tills vi är i 25-30 års åldern (källa: Hjärnfonden).

Tonårshjärnan är mer programmerad på känslor än förnuft vilket kan förklara impulsbeteende, risktagande och pendlandet mellan känslor av kärlek/hat.

I kommentarfältet på TikTok-videon som jag skrev om ovan, var det många som gav flickan råd som t ex: “Vänta bara ett tag, det kommer att bli bra”, “Ge det lite tid”, och “Nu överdriver du”.

När hjärnan inte är fullt utvecklad, hur kan då en tonåring intala sig själv om att allting blir bra efter ett tag? För tonåringen är det viktigt att det blir bra nu – med en gång.

Det är här och nu som är det viktigaste.

Det är vårt ansvar som vuxna att träda in, skapa hopp och ge konkreta redskap för barn och tonåringar. Många behöver vägledning och hjälp med att hantera sina känslor och vardagens stress.

Det handlar inte om curlande – det handlar om att rädda liv. Det gäller att förebygga psykisk ohälsa och ge en känsla av trygghet till barn och tonåringar.

Vem ska göra vad?

Det är försent för de bortgångna unga människorna, men vi kan förebygga att fler blir drabbade.

Vi behöver vakna upp och se problemet med växande psykisk ohälsa bland barn/ungdomar. En del lägger skulden på mobiltelefoner och paddan. Jag tänker såhär: när diskussionen riktas in på ”Ja de sitter ju hela tiden med sina telefoner … ” – då använder vi vuxna oss ut av victim blaming.

Det är inte ungdomarnas fel att de mår dåligt. Det finns olika orsaker till psykisk ohälsa och vi behöver gå till botten med de generella orsakerna för att sedan hitta förebyggande individuella insatser.

Tidigt föräldrastöd, mer resurser åt elevhälsoteam på skolor och nationella program med syfte att förebygga psykisk ohälsa är enligt mig några av de förebyggande metoderna.

Den strukturella utfrysningen måste också bort

Slutligen: ingenting gör mig mer upprörd än när vuxna kategoriserar barn/tonåringar utifrån deras namn, etnicitet och bostadsadress (t ex när man kallar ungdomarna för förortsbarnen).

Om vi inte inkluderar barn tidigt i skolan, kommer mönstret aldrig att brytas. Barn som exkluderas, exkluderar andra. Ett samhället där exkludering är uppenbar, blir splittrad och anomiskt.

Alla människor behöver en känsla av sammanhang för att kunna hitta meningen med livet. Vi behöver hjälpa till med att hitta den känslan.

Läs också: “Mobbning leder till psykisk ohälsa

Du kanske också vill läsa