Barnrapporten 2024 ger mig ångest

av Azita Miakhel

Bättre sent än aldrig, säger de. Idag fick jag äntligen tid över att läsa Bris Barnrapport för år 2024. Om jag ska vara ärlig, har jag väntat med att läsa rapporten sedan jag blev nedstämd av sammanfattningen för några veckor sedan.

Men att bli ledsen är ingen anledning att undvika att ta del av viktiga studier. Rapporten presenterar dystra, alarmerande och sorgliga slutsatser, samtidigt som den lyfter viktiga insikter om hur barn och ungdomar i samhället mår och lever.

Barnrapporten fastställer följande utifrån sina kontakter med barn och unga:

  • Många barn har större misstro till framtiden och upplever hopplöshet.
  • Oroligheter i världen har skapat oro för liknande händelser i Sverige, förstärkt av ekonomisk nedgång och klimatförändringar.
  • Våldet i offentliga miljöer har ökat under 2023 och påverkar även de som inte är direkt inblandade i brottsliga nätverk.
  • Framtidstro är avgörande för barns välmående, och bristen på detta syns tydligt i fall där barn inte klarar skolan, skadar sig själva eller hamnar i kriminella miljöer.

Många av barnen som Bris har varit i kontakt med visar tecken på psykisk ohälsa. Självskadebeteende är den kategori som har ökat mest under flera år, med 390 procent sedan 2016.

När vi vet att vi kan – varför gör vi det inte?

Under långfredagen vaknade jag strax före klockan sex på morgonen och kunde inte somna om.

Mina tankar snurrade, och jag överanalyserade frågan: “Varför tar vi inte varje dag chansen att bidra till att uppfostra trygga och starka nästkommande generationer?”.

Jag tänkte på Barnrapporten som menar på att cirka 15 procent av eleverna i Sverige avslutar grundskolan utan godkända betyg, vilket hindrar dem från att fortsätta till gymnasiet direkt.

Misslyckad skolgång ökar risken för psykisk ohälsa, med en sju gånger högre risk för självmord bland dessa ungdomar.

Barn och ungdomar som lämnas utanför sunda sammanhang, som skolan, blir lätta offer för gängkriminella som rekryterar dem till sina brottsliga verksamheter.

Jag önskar att Astrid Lindgren levde

Astrid Lindgren hade en vision om att folkvettet skulle komma naturligt om vi bara gav barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek.

Varför följer vi inte Astrids råd för att skapa ett bättre samhälle för dagens och morgondagens generationer?

Kärlek handlar dock inte bara om att krama någon eller säga ömma ord; det handlar om att visa hänsyn till barnets unika behov och ta tillvara på deras potential, där vi vuxna låter dem växa upp i trygghet och säkerhet.

Landet kan välja att ingå tio ytterligare militära allianser som NATO, men ändå vara misslyckat när dess barn ser på framtiden som en mörk lång tunnel där ljuset känns oerhört långt borta.

Jag har tidigare skrivit om barn som begår självmord, och jag tycker att det är svårt att skriva om barn somfar illa ut.

Samtidigt vill jag att de folkvalda, som sitter bakom sina skärmar och svarar JA/NEJ när beslut fattas, tänker en extra gång på konsekvenserna av sina handlingar.

Kan du göra skillnad – gör det

Om du har chansen att göra en positiv förändring i en människas liv, ta den chansen. Imorgon kan det vara ditt barn eller ditt barnbarn som behöver hjälp.

Jag brukar sällan vädja, då jag har skapat en mur runtom mig för att inte visa min sårbarhet, men idag vädjar jag: Snälla, prioritera barn och ungdomar genom att prioritera skolan.

Barnen har inte valt att födas in i er värld där ni romantiserar krig, älskar polarisering av samhället och predikar hårda tag.

Ge barnen kärlek genom att låta dem växa upp i trygghet och säkerhet med hopp och drömmar om framtiden.

Du kanske också vill läsa