Blir alla visionärer ensamma?

av Azita Miakhel

Nyår närmar sig, och med det följer reflektioner över året som gått. För mig handlar dessa tankar om en sak jag verkligen behövde, men som inte fick: Stöd.

Trots att jag har upplevt stunder av intensiv rädsla och utsatthet har jag sällan fått konkret hjälp.

Som kvinna som vågar stå upp mot orättvisor har jag insett att hatet är en oundviklig konsekvens – det kommer lika pålitligt som ett brev på posten.

Att ta ställning, särskilt inom politiken, verkar dessutom ge vissa fritt spelrum att visa sitt förakt. Människor kan skriva hatiska, hotfulla och kränkande kommentarer på sociala medier, utan att det blir några som helst konsekvenser.

Ifrågasätter man en destruktiv struktur eller dysfunktionellt system, görs det försök att hitta problemet hos individen. Det är nämligen enklare att göra sig av med enskilda individer, än att göra positiva förändringar som är resurskrävande.

Vi lever i ett samhälle där man hellre sätter plåster på ett sår än undersöker de bakomliggande orsakerna. De som gör fel, de blir kvar – till och med hyllade av gruppen och massan.

De som tar stryk ska skylla sig själva. De drabbade omplacerar man, prioriterar bort och isolerar från all form av gemenskap.

Om gemenskap och ensamhet

Ibland gör det ont att se hur vissa grupper alltid stöttar varandra – genom likes på sociala medier, genom att backa upp varandra i diskussioner eller bara finnas där i svåra stunder.

Att det smärtar, beror på en påminnelse om vad jag själv har saknat. Ett riktigt jävla nätverk.

Att hålla varandra om ryggen

Det är sorgligt att se hur vissa människor får förmåner och karriärmöjligheter genom vänskapsband, släktskap, rätt efternamn eller genom att knyta kontakter med “rätt” personer.

Själv lyckades jag aldrig. Kanske på grund av min fuck-off-attityd. Eller vad vet jag.

Jag tycker ju att jag är snäll.

Jag ville tro att meriter, utbildning, personlighet och kompetens skulle räcka för att lyckas. Varför skulle man behöva något annat?

Men nej! Verkligheten ser annorlunda ut. Du kan vara en demokratikämpe i samhällets ögon, men den som får jobba med demokratifrågor är ofta den med rätt nätverk och kontakter.

Det är en bitter insikt, men också en påminnelse om hur långt vi har kvar innan jämlikhet och rättvisa blir mer än bara fina ord.

När slutar det eviga dömandet

En sak som har varit svår att sätta fingret på är hur jag ofta döms hårdare som person, även i situationer där jag själv varit offer.

Det känns ibland som om det finns en tyst överenskommelse: “Azita är en tuffing som klarar allt, så ge henne bara mer skit – hon tål det.”. Men det få förstår är att jag faktiskt blev sjukskriven i nästan ett år på grund av en dålig arbetsmiljö som till slut knäckte mig.

Under den perioden var jag totalt isolerad och hade bara vårdcentralen som stöd.

Att läsa böcker har varit en stor del av mitt liv, men under sjukskrivningen kunde jag inte ens läsa någonting.

Bäst kan jag beskriva den tiden som om min själ hamnade i koma.

Och vet du vad som var svårast under den perioden? Att inte ha orken att hjälpa min son med sina läxor.

Människor ser ofta bara en fasad – den offentliga delen av ens liv. De ser inte de andra rollerna man har. Ingen såg mig som en mamma till ett barn, som kämpade bakom kulisserna.

En inre kompass med högt pris

Jag vet att jag ofta uppfattas som annorlunda – och kanske obekväm för många. Min inre kompass driver mig att stå upp för rättvisa, även när det innebär att jag går emot strömmen.

Att följa den kompassen har blivit en del av min identitet, men det kommer med ett högt pris. Priset är ensamhet. Det är en ständig följeslagare, som påminner mig om att min vilja att säga ifrån och vägra blunda för orättvisor skapar avstånd.

Människor drar sig ofta undan från det som utmanar deras bekvämlighet eller tvingar dem att reflektera över sina egna val.

Jag har fått lära mig att min övertygelse inte alltid är lätt att dela. Att stå upp för rättvisa innebär att konfrontera strukturer, maktspel och ibland till och med människor i ens närhet. Det kräver mod – men också en förmåga att hantera den isolering som följer när man inte kompromissar med sina värderingar.

Gruppen och individen

Människor har ett grundläggande behov av att tillhöra en grupp. Gruppidentiteter kan bli oerhört starka eftersom trygghet och gemenskap är livsnödvändigt för oss som sociala varelser.

Men vad händer när man inte passar in i någon grupp? I extrema och destruktiva grupper händer det lätt att det skapas en sorts masspsykos, där medlemmarna gör allt för att försvara sina övertygelser. Genom att förminska “de andra” bygger individen en falsk känsla av överlägsenhet.

Socialpsykologin beskriver detta fenomen med termen konformitet – hur grupper drar sig mot likformighet och belönar dem som följer normen.

Den som bryter mot gruppens oskrivna regler riskerar att exkluderas. Det känns som att det är precis vad som händer.

När jag säger ifrån, när jag vägrar spela med i den sociala teatern, växer avståndet mellan mig och andra. Det är som om det är enklare för dem att ignorera mig än att faktiskt bemöta de orättvisor jag pekar på.

En uppmaning eller önskan

Så här vid tredje advent funderar jag över hur vi kan bryta dessa mönster. Hur kan vi bli bättre på att stötta varandra, även dem som inte delar våra åsikter eller passar in i våra förväntningar?

Kanske ligger svaret i ett annat begrepp från socialpsykologin: Empati. Förmågan att försöka förstå, istället för att döma.

Tänk om vi kunde skapa gemenskaper som inte bygger på likformighet, utan på öppenhet och respekt för våra olikheter. Det är i våra skillnader som vi hittar det verkligt mänskliga – där vi kan lära oss av varandra och växa tillsammans. Kanske är det just den tanken vi borde bära med oss in i det nya året.

Margot Wallström uttryckte en gång: “Jag tyckte det var jobbigt att folk som inte ens kände mig hade uppfattningar om min personlighet.” Och jag känner igen mig så väl i det. Fördomar och missuppfattningar gör ont, men trots allt vägrar jag att låta dem definiera mig.

Mitt fokus ligger på att fortsätta vara sann mot mig själv och bidra till en gemenskap som ser styrkan i våra olikheter.

Jag kommer inte att sluta kämpa för jämlikhet, men jag kommer inte längre att söka svar i djupet av horisontens mörker.

Det är på tiden att sluta bygga slott i luften och se verkligheten som den är. Det stinker att vara realist än idealist, men tro mig – jag har inte valt detta själv.


Foto: Azita Miakhel

Du kanske också vill läsa