Dikter

Murar av sten,
utan dörrar, utan fönster.
Inte ens ett kikhål,
inte ens en spricka där ljuset tilläts tränga in.

Stängd, sluten, förseglad, otillgänglig.

Utom räckhåll,
långt bortom alla vägar,
så avlägsen,
att ingen skulle kunna nå dit.

Det var mörkt,
men i mörkret fanns en trygghet.
Ett levnadsmönster, bekant och stilla,
och en tillförsikt som höll mig fast.

Från horisonten kom du rusande,
envis, bestämd, och ihärdig.

Du tänkte inte,
du kände,
du lät dig föras bort,
du ville vara ljuset.

Du skulle riva ner murarna,
bygga en dörr som kunde öppnas,
skapa fönster där ljuset äntligen fick tränga in.

En ny livsrytm,
en ljuvlig vardag,
en värme som kylans kalla famn aldrig känt.

Men åh, så kortvarig.

Som en storm rycktes huset plötsligt sönder,
och kvar blev bara grus, aska, och smulor av ett förlorat hopp.

Nu gäller det att leta efter stenar,
för att bygga en livlös skulptur.

Foto: Unsplash.com

Rop och skrik,
subtila slag.

Sluten cirkel,
lågt till alla tak.

En gormar, en annan blänger,
en sprider rykten,
en annan dörren stänger.

Alla blundar,
huvuden i sanden,
Några är får,
andra strutsar på stranden.

Den som ser, ser smärta,
lidande,
men också brustna hjärtan.

Ett samhälle hårt,
fyllt av hat,
De goda tiger,
så att de onda kan sätta eld på allt.

Människan glöms bort,
men systemet ska skyddas,
Själarna dör,
men boxen ska värnas.

Du står vid branten,
med foten på kanten,
Vägar över,
är din saga snart slut?

Lilla barn,
ledsen att du föddes på fel plats,
vid fel tidpunkt,
i ett område som avskyr såna som dig.

Du är ovetande om bomberna, raketerna och skjutningarna.

Dina föräldrar vill inget hellre än att du ska leva,
men de är lika mycket “fel” som du.

De föddes också i Palestina.
De är fel, deras föräldrar var fel, likaså deras förfäder.

De gör fel, de förstår ingenting.
De borde fly, men får inte.

De borde lämna,
men hur?
När kraftiga väggar håller dem i fängelse?
De borde ta med dig och försvinna till trygghet,
men hur?
Tryggheten säger nej,
då de är fel, deras seder är fel och du, lilla barn, du är fel.

När föräldrarna är borta
och du behöver vård och skydd för din överlevnad,
kommer alla de som kan, att vända dig ryggen.

Ingen hand som sträcks ut för att hjälpa din lilla kropp.
Ingen vuxen som vill hålla om dig.
Ingen humanitet som säger stopp och säger ifrån.

Lilla barn,
du var aldrig fel.
Inte heller dina föräldrar och deras historia.
Du var värdefull.
Du var ett liv som släcktes,
för att de vuxna ska kunna ha makten kvar.

Ditt liv spelade ingen roll,
i deras önskan om att vakna och känna sig viktiga.

Älskade barn i Palestina,
jag fäller tårar för dig,
men lite vatten ger inte dig ditt liv tillbaka.

Foto: Unsplash.com