Kategori:

Existentiell Psykologi

Existentiell PsykologiPsykologi

Från lovebombing till silent treatment

av Azita Miakhel
8 minuter läs

Att skriva “godmorgon” ska inte ta dina krafter

I morse skrev jag med en väninna som var helt förtvivlad. Hon hade skickat ett “godmorgon”-meddelande till en kille hon dejtar men sedan ångrat sig och tagit tillbaka det.Hon berättade att hon skakade och kände sig rädd för hur han skulle reagera.

Hon ångrade att hon ens hade skrivit till honom. Det gjorde mig ledsen att höra. Att skicka ett “godmorgon” till någon man tycker om borde vara en fin gest – ett tecken på omtanke.

Men för min väninna var det inte så enkelt. Mannen hon träffar vill ha relationen helt på sina egna villkor. Hon ska anpassa sig efter honom, men han gör ingenting för att anpassa sig efter henne.

Han bjuder henne aldrig på dejt, spenderar inte en enda krona på henne, samtidigt som han reser på dyra semestrar med sina vänner och familjemedlemmar.

När de ses är det alltid hemma hos honom eller i hans bil, där de tillbringar någon timme – tills han har fått nog och ber henne gå hem. Hon får inte ringa honom alls och skulle hon göra det, blir hon ignorerad, utskälld och slutligen blockerar han henne i några veckor – tills han känner att det är dags att komma tillbaka igen.

När hon ringer för att prata, svarar han inte och säger sedan att hon ringer bara för att kontrollera och därmed svarar han inte.

Vardagspsykologi

Det var länge sedan jag skrev ett blogginlägg om vardagens psykologi, men efter det här samtalet känner jag att jag måste. Jag vill försöka förstå och förklara mannens beteende utifrån psykologin.

Kanske kan den här texten hjälpa min väninna och även någon annan kvinna där ute som befinner sig i någon liknande situation.

Lovebombing och silent treatment

Har du någonsin varit med om att någon överöser dig med kärlek ena dagen, bara för att nästa dag ignorera dig helt?

Den där känslomässiga berg- och dalbanan, där du aldrig riktigt vet var du står. Ena stunden får du komplimanger, uppmärksamhet, kärlek och kanske till och med stora löften om framtiden, sedan plötsligt blir det tyst.

Meddelanden besvaras inte, personen drar sig undan, och du lämnas med en klump i magen. Vad hände? – Frågar du dig själv.

Det här kallas att pendla mellan lovebombing och silent treatment, och det är ett riktigt effektivt sätt att bryta ner någon känslomässigt och mentalt.

Lovebombing – när allt känns för bra för att vara sant

I början, eller under en period känns det fantastiskt. Personen ger dig all sin uppmärksamhet, skickar fina meddelanden, vill träffas ofta och kanske pratar om framtiden.

Du känner dig speciell. Du är utvald. Du är full av energi och euforiska känslor.

Äntligen har du hittat någon som verkligen ser dig och älskar dig villkorslöst.

Men det du kanske inte vet är att lovebombing inte handlar om genuin kärlek – det handlar om kontroll och manipulation.

I början kan det kännas överväldigande vackert, som att du har träffat någon som ser och uppskattar dig på ett sätt som ingen annan gjort tidigare.

Men det som verkar vara en djup och intensiv kärlek kan i själva verket vara en manipulativ strategi för att snabbt skapa ett beroende.

Tänk på knark här. Pillret ger energi, eufori och känslor av att sky is the limit. Fram tills drogen börjar skapa ett missbruk och man blir beroende av intaget.

När någon är överdrivet på, snabb med stora ord och nästan för intensiv i sin kärlek, kan det vara en varningssignal.

De kanske säger att de aldrig har känt så här för någon förut, att du är deras själsfrände, eller att de vill planera en framtid med dig. Du är den bästa som har hänt honom. Bästa ligget, bästa kyssen, bästa sällskapet.

De överöser dig med komplimanger, kärleksförklaringar eller konstant uppmärksamhet.

Du går på moln. Visst är slottet i luften vackert?

Problemet här är att detta sällan är hållbart eller äkta. Det som först känns som en passionerad kärlekssaga kan snabbt vända, och plötsligt börjar personen dra sig undan, ignorerar dig eller ställa krav som får dig att känna att du måste “förtjäna” deras uppmärksamhet igen.

När du vill uttrycka känslor, frustration eller vill kommunicera, får du höra att det är ditt fel att han har klippt bort och avvisar dig.

Om du var lite mer logisk, lite mer medgörlig och lite mer … då skulle personen inte bli arg.Tänk på att lovebombing handlar inte om att ge kärlek – det handlar om att skapa ett maktförhållande där du blir beroende av deras bekräftelse.

Först höjs du till skyarna, sedan tas uppmärksamheten bort, vilket gör att du börjar anstränga dig för att få tillbaka den.

Det är en farlig cykel som kan bryta ner din självkänsla och få dig att stanna i en relation där du ständigt tvivlar på dig själv.

När tystnaden tar över – och osäkerheten växer

Men lovebombing kan ändras snabbt. Personen som nyss var så engagerad svarar plötsligt kortfattat, eller inte alls. De blir svåra att nå, drar sig undan och gör dig osäker på vad du har gjort fel.

Du kanske skickar flera meddelanden efter varandra, ringer i förtvivlan och vill bara veta om personen fortfarande vill träffas och ha ett förhållande med dig.

Det är vanligt att offer för lovebombing/silent treatment tappar helt självkontroll och blir så frustrerade att de inte kan låta bli att hysteriskt höra av sig.

Nu när du har lärt dig din läxa, börjar du att anpassa dig.

Du skriver lite mer försiktigt (vågar tex inte skriva godmorgon). Försöker hitta rätt ord. Håller tillbaka för att inte verka ”jobbig”.

Du försöker desperat förstå vad som hände och varför personen förändrades, och vad du kan göra för att få tillbaka den där kärleksfulla versionen av dem (knarket).

Och vet du vad?

Det är precis det som är poängen!

Silent treatment är en form av straff – och den fungerar. Den får dig att känna att du måste “förtjäna” personens uppmärksamhet igen.

Konsekvenserna av lovebombing/silent treatment

Att utsättas för lovebombing/silent treatment gång på gång sliter på självkänslan. Du börjar tvivla på ditt eget värde, blir osäker och kanske till och med beroende av de där korta stunderna av bekräftelse.

När all din energi går åt att ändra din personlighet för att duga för honom, kan du inte ens tänka på att träffa någon annan.

Nedan följer ett antal konsekvenser av den sortens manipulation:

  • Konstant osäkerhet – Du vet aldrig var du står eller vad som gäller. Du saknar kontroll helt. Det är hans förhållande – du råkar bara vara där. Han bestämmer spelreglerna.
  • Sänkt självkänsla – Du börjar tro att det är du som gör något fel. Att du är felet.
  • Ångest och oro – Du går på tå och anpassar dig för att undvika tystnaden. Här blir det vanligt med panikångestattacker men också andra psykosomatiska besvär (illamående, yrsel, huvudvärk).
  • Emotionellt beroende – De fina stunderna blir som en drog du jagar. Och det värsta? När de väl ger dig lite uppmärksamhet igen, känns det som en lättnad. Du är tillbaka i värmen – tills det händer igen. I början är lyckoruset ett par veckor, men just längre tid det går, blir det kortare.
  • Gaslighting och tvivel på den egna verklighetsuppfattningen. Personer som använder dessa manipulationstekniker är ofta skickliga på gaslighting – att få dig att ifrågasätta dina egna känslor och upplevelser. Du kanske hör saker som: ”Du överdriver, jag har inte ignorerat dig‘. “Jag älskar dig, men du måste sluta vara så needy”. “Du inbillar dig att jag är kall mot dig“. “Jag var upptagen med mina föräldrar, men mitt barn, med hunden etc“. Efter ett tag börjar du tvivla på din egen perception och ifrågasätta om du ens har rätt att känna som du gör.
  • Depression och känslomässig utmattning. När du ständigt behöver kämpa för kärlek och bekräftelse kan du till slut känna dig känslomässigt utmattad. Silent treatment skapar en känsla av avvisning och ensamhet, vilket kan leda till nedstämdhet, isolering eller till och med depression.

Hur tar man sig ur en sån här relation?

Det första steget är att inse vad som händer. Det här är inte en sund relation, och beteendet är inte normalt!

Människor som älskar oss bryter oss inte ner mentalt.

De skapar inte osäkerhet och rädsla. De finns där i både glädje och sorg och med dem behöver du aldrig känna att du måste förtjäna deras uppmärksamhet. Kärleken finns där naturligt, för att du är du och för att du är älskad.

Börja därför med att ställa dig själv några viktiga frågor:

  • Mår jag bra i den här relationen?
  • Känner jag mig trygg och stabil, eller går jag ständigt på nålar?
  • Vem var jag innan det här, och hur har jag förändrats?
  • Är jag glad?

Om du inser att relationen tar mer än den ger, att du känner dig osäker, nedbruten och tvivlar på ditt eget värde – då är det dags att gå.

Det kommer inte att vara lätt. Avgiftning från drogberoende är smärtsamt och svårt.

Men att stanna i en relation där du ständigt måste jaga kärlek, uppmärksamhet och bekräftelse kommer bara att tömma dig ännu mer.

Och viktigast av allt:

Riktig kärlek gör dig trygg. Den är jämn, pålitlig och varm. Den får dig aldrig att känna dig otillräcklig – den lyfter dig, stärker dig och får dig att må bra.

Den famnen som tar emot dig i dina svåraste stunder, i den famnen ligger äkta kärlek.

Och tänk på en sak: anknytning är inte samma sak som kärlek. Läs mina andra inlägg om utvecklingspsykologi eller besök Youtube kanalen.

Oavsett vem du är, hoppas jag att när du ringer personen du älskar, att han/hon svarar dig med mängder av kärlek och att du aldrig blir ignorerad.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSociologi

Blir alla visionärer ensamma?

av Azita Miakhel
5 minuter läs

Nyår närmar sig, och med det följer reflektioner över året som gått. För mig handlar dessa tankar om en sak jag verkligen behövde, men som inte fick: Stöd.

Trots att jag har upplevt stunder av intensiv rädsla och utsatthet har jag sällan fått konkret hjälp.

Som kvinna som vågar stå upp mot orättvisor har jag insett att hatet är en oundviklig konsekvens – det kommer lika pålitligt som ett brev på posten.

Att ta ställning, särskilt inom politiken, verkar dessutom ge vissa fritt spelrum att visa sitt förakt. Människor kan skriva hatiska, hotfulla och kränkande kommentarer på sociala medier, utan att det blir några som helst konsekvenser.

Ifrågasätter man en destruktiv struktur eller dysfunktionellt system, görs det försök att hitta problemet hos individen. Det är nämligen enklare att göra sig av med enskilda individer, än att göra positiva förändringar som är resurskrävande.

Vi lever i ett samhälle där man hellre sätter plåster på ett sår än undersöker de bakomliggande orsakerna. De som gör fel, de blir kvar – till och med hyllade av gruppen och massan.

De som tar stryk ska skylla sig själva. De drabbade omplacerar man, prioriterar bort och isolerar från all form av gemenskap.

Om gemenskap och ensamhet

Ibland gör det ont att se hur vissa grupper alltid stöttar varandra – genom likes på sociala medier, genom att backa upp varandra i diskussioner eller bara finnas där i svåra stunder.

Att det smärtar, beror på en påminnelse om vad jag själv har saknat. Ett riktigt jävla nätverk.

Att hålla varandra om ryggen

Det är sorgligt att se hur vissa människor får förmåner och karriärmöjligheter genom vänskapsband, släktskap, rätt efternamn eller genom att knyta kontakter med “rätt” personer.

Själv lyckades jag aldrig. Kanske på grund av min fuck-off-attityd. Eller vad vet jag.

Jag tycker ju att jag är snäll.

Jag ville tro att meriter, utbildning, personlighet och kompetens skulle räcka för att lyckas. Varför skulle man behöva något annat?

Men nej! Verkligheten ser annorlunda ut. Du kan vara en demokratikämpe i samhällets ögon, men den som får jobba med demokratifrågor är ofta den med rätt nätverk och kontakter.

Det är en bitter insikt, men också en påminnelse om hur långt vi har kvar innan jämlikhet och rättvisa blir mer än bara fina ord.

När slutar det eviga dömandet

En sak som har varit svår att sätta fingret på är hur jag ofta döms hårdare som person, även i situationer där jag själv varit offer.

Det känns ibland som om det finns en tyst överenskommelse: “Azita är en tuffing som klarar allt, så ge henne bara mer skit – hon tål det.”. Men det få förstår är att jag faktiskt blev sjukskriven i nästan ett år på grund av en dålig arbetsmiljö som till slut knäckte mig.

Under den perioden var jag totalt isolerad och hade bara vårdcentralen som stöd.

Att läsa böcker har varit en stor del av mitt liv, men under sjukskrivningen kunde jag inte ens läsa någonting.

Bäst kan jag beskriva den tiden som om min själ hamnade i koma.

Och vet du vad som var svårast under den perioden? Att inte ha orken att hjälpa min son med sina läxor.

Människor ser ofta bara en fasad – den offentliga delen av ens liv. De ser inte de andra rollerna man har. Ingen såg mig som en mamma till ett barn, som kämpade bakom kulisserna.

En inre kompass med högt pris

Jag vet att jag ofta uppfattas som annorlunda – och kanske obekväm för många. Min inre kompass driver mig att stå upp för rättvisa, även när det innebär att jag går emot strömmen.

Att följa den kompassen har blivit en del av min identitet, men det kommer med ett högt pris. Priset är ensamhet. Det är en ständig följeslagare, som påminner mig om att min vilja att säga ifrån och vägra blunda för orättvisor skapar avstånd.

Människor drar sig ofta undan från det som utmanar deras bekvämlighet eller tvingar dem att reflektera över sina egna val.

Jag har fått lära mig att min övertygelse inte alltid är lätt att dela. Att stå upp för rättvisa innebär att konfrontera strukturer, maktspel och ibland till och med människor i ens närhet. Det kräver mod – men också en förmåga att hantera den isolering som följer när man inte kompromissar med sina värderingar.

Gruppen och individen

Människor har ett grundläggande behov av att tillhöra en grupp. Gruppidentiteter kan bli oerhört starka eftersom trygghet och gemenskap är livsnödvändigt för oss som sociala varelser.

Men vad händer när man inte passar in i någon grupp? I extrema och destruktiva grupper händer det lätt att det skapas en sorts masspsykos, där medlemmarna gör allt för att försvara sina övertygelser. Genom att förminska “de andra” bygger individen en falsk känsla av överlägsenhet.

Socialpsykologin beskriver detta fenomen med termen konformitet – hur grupper drar sig mot likformighet och belönar dem som följer normen.

Den som bryter mot gruppens oskrivna regler riskerar att exkluderas. Det känns som att det är precis vad som händer.

När jag säger ifrån, när jag vägrar spela med i den sociala teatern, växer avståndet mellan mig och andra. Det är som om det är enklare för dem att ignorera mig än att faktiskt bemöta de orättvisor jag pekar på.

En uppmaning eller önskan

Så här vid tredje advent funderar jag över hur vi kan bryta dessa mönster. Hur kan vi bli bättre på att stötta varandra, även dem som inte delar våra åsikter eller passar in i våra förväntningar?

Kanske ligger svaret i ett annat begrepp från socialpsykologin: Empati. Förmågan att försöka förstå, istället för att döma.

Tänk om vi kunde skapa gemenskaper som inte bygger på likformighet, utan på öppenhet och respekt för våra olikheter. Det är i våra skillnader som vi hittar det verkligt mänskliga – där vi kan lära oss av varandra och växa tillsammans. Kanske är det just den tanken vi borde bära med oss in i det nya året.

Margot Wallström uttryckte en gång: “Jag tyckte det var jobbigt att folk som inte ens kände mig hade uppfattningar om min personlighet.” Och jag känner igen mig så väl i det. Fördomar och missuppfattningar gör ont, men trots allt vägrar jag att låta dem definiera mig.

Mitt fokus ligger på att fortsätta vara sann mot mig själv och bidra till en gemenskap som ser styrkan i våra olikheter.

Jag kommer inte att sluta kämpa för jämlikhet, men jag kommer inte längre att söka svar i djupet av horisontens mörker.

Det är på tiden att sluta bygga slott i luften och se verkligheten som den är. Det stinker att vara realist än idealist, men tro mig – jag har inte valt detta själv.

Foto: Azita Miakhel

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Det som bär oss – En resa genom Frankls mening

av Azita Miakhel
4 minuter läs

Jag avslutade boken A Man’s Search for Meaning för andra gången, och den lämnar mig fortfarande lika berörd som första gången jag läste den. Victor Frankl berättar i denna självbiografiska skildring om sina erfarenheter i koncentrationslägret Auschwitz och hur dessa prövningar formade hans livssyn och ledde till utvecklingen av hans terapimetod, logoterapi.

Det är en djupt gripande bok som berör på alla plan – jag måste erkänna att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna vid flera tillfällen.

Boken kretsar kring en enkel men kraftfull idé: människans förmåga att hitta mening, även under de mest outhärdliga omständigheter.

Frankl observerar både sig själv och sina medfångar och beskriver hur de som kunde finna en mening eller ett syfte i sitt lidande oftast var de som överlevde. För några handlade denna mening om kärlek eller hoppet om en framtid, medan andra gav upp och förlorade viljan att leva.

Frankl betonar att människan är otroligt anpassningsbar. Han beskriver hur vi kan vänja oss vid såväl lyx som misär, så länge vi behåller hoppet om att livet har en mening. För vissa fångar var detta hopp deras livlina; de kunde skämta trots lidandet eller drömma om en framtid i frihet.

För andra blev ångesten övermäktig, vilket ledde till att de förlorade livsgnistan. Detta visar hur avgörande det är att vi har något att leva för, något som ger oss styrka att fortsätta även när allt verkar hopplöst.

En av de mest fängslande delarna i boken är Frankls tankar om kärlekens betydelse. Han beskriver hur han, mitt i det omänskliga lidandet, hittar styrka i sina fantasier om sin fru. Trots att han inte vet om hon lever eller är död, föreställer han sig dagligen att de samtalar, att hon ler och rör sig framför honom.

Denna kärlek, som Frankl beskriver som gränslös och bortom tid och rum, blir en källa till mening och hopp för honom. Han menar att kärlekens kraft är så stark att den existerar oberoende av fysisk närvaro – den är en djupare dimension som bär oss genom livets mörkaste stunder.

En annan viktig idé i boken är att livets mening inte är statisk utan förändras beroende på våra omständigheter. Vad som känns viktigt idag kanske inte är det imorgon. Frankl beskriver tre huvudsakliga sätt att finna mening i livet:

  1. Att ha en livsuppgift – att känna att det du gör har ett syfte och bidrar till något större.
  2. Upplevelser – att förundras över kärlek, naturens skönhet eller konsten.
  3. Att omfamna lidandet – att acceptera och växa av motgångar istället för att fly från dem.

När jag reflekterar över Frankls budskap slås jag av hur aktuellt det är. Idag är det så lätt att känna sig tyngd av framtiden, av pressen att prestera och uppnå något stort.

Men Frankl påminner oss om att meningen med livet inte behöver vara något storslaget. Den kan finnas i det lilla och vardagliga – i jobbet du går till varje morgon, i människorna du älskar, eller i det mod du visar när du möter motgångar.

Frankls ord ekar djupt inom mig:
“Lev som om du har fått en andra chans till livet.”

Den här meningen stannar kvar i mig. Den är en påminnelse om att vi alltid har makten att välja hur vi möter våra dagar, oavsett omständigheter. Livet ger oss inga garantier, men vi kan ändå hitta mening i det vi gör och i det vi delar med andra. Det är inte våra problem som definierar oss, utan hur vi förhåller oss till dem.

När jag läste boken för andra gången insåg jag något nytt. Jag tänkte på hur mycket vi jagar efter något stort, som om meningen med livet alltid måste vara en enorm prestation eller något världsomvälvande.

Men Frankl säger att meningen kan vara enkel. Den kan vara att finnas där för någon, att fullfölja ett ansvar eller att uppskatta ett ögonblick av glädje. Svårigheter är en del av livet, men de hjälper oss också att växa och hitta styrka.

Frankl skriver också om kärlek och hopp som två av de viktigaste källorna till mening. Det fastnar verkligen hos mig – tanken att kärlek inte behöver vara något som kräver tillbaka, utan kan vara villkorslös.

Att älska någon utan att försöka ändra dem eller kontrollera dem är något otroligt kraftfullt. Det är kärlek som inte känner några gränser, inte ens tid och rum, och den kan ge oss mening när allt annat känns hopplöst.

Boken är en påminnelse om att livet alltid bär på möjligheter till mening, om vi bara är öppna för att se dem. Det vi gör varje dag, de relationer vi bygger och det hopp vi håller vid liv – det är det som får oss att fortsätta framåt.

Svårigheter gör oss starkare, kärlek håller oss samman, och det vi gör, även det lilla, kan vara den mening vi söker.

Originaltexten: Meningen med livet – kärlek och hopp

Jag har använt AI-verktyg som hjälp för att korrigera textens grammatik

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologiSamhällskunskapSociologi

När gick vision bubblan sönder?

av Azita Miakhel
2 minuter läs

Lördag och jag läser några av mina gamla blogginlägg. Det var drygt två år sedan jag startade Fröken Azita bloggen och det är lite läskigt att upptäcka hur jag har förändrats på bara ett par år.

När jag scrollar igenom arkivet 2021/2022 märker jag att jag då var visionär och optimistisk.

Så många av mina inlägg handlar om kärlek, hopp, gemenskap, samarbete och solidaritet.

De senaste blogginläggen är händelserika där jag ibland berättar om hot, hat, kvinnoförtryck, ojämlikheter och kriminalitet, men “visionen” lyser med sin avsaknad i mina texter.

Händelserika texter, men aningen livlösa där det går inte att ignorera pessimismen och bitterheten.

Vad hände och när hände det?

Vad har hänt Azita? Frågar jag mig själv.

Sedan läser jag blogginlägget: “IKVÄLL SKRIVER JAG I AFFEKT” och om “vision bubblan” som håller på att spricka.

Och där någonstans tappar jag tråden och minns inte när vision bubblan egentligen sprack och när blev jag varse om den kalla, hårda världen med orättvisor, ojämlikheter och enorma mängder av egoism.

I kampen om god och ond – vem vinner?

Hade jag ställt frågan till mig själv för två år sedan (innan jag gick in i väggen) hade mitt svar varit: “självklart vinner i slutändan det goda”.

Nu är jag inte lika säker längre, då gränsen mellan vad som uppfattas som moralisk rätt och vad som uppfattas som ond suddas alltmer.

Och här sitter jag rädd och orolig för att samhället blir mer och mer polariserat där “de goda” står passivt och ser på medan demokratin är på väg att urholkas.

Tar bort filtret och skriver ocensurerat

Här utelämnar jag mig själv utan filter och skriver om mina djupaste rädslor:

  • Jag är rädd för kvinnohatare som använder kroppen och rösten för att kontrollera och härska.
  • Jag är rädd för egoisten som är villig att sänka båten alla färdas på, bara för han/hon inte får styra.
  • Jag är rädd för den som predikar antirasism, men som själv bidrar till mer rasism i samhället.
  • Jag är rädd för folkvalda som får makt över människors liv, men som missbrukar den makten.
  • Jag är rädd för att korruption ska bli trendig och att vanliga människor slutar drömma om ett bättre liv.
  • Jag är rädd att de rikaste människornas girighet blir slutet för vår planet.
  • Jag är vidare rädd för alla de som bevittnar orättvisor men håller tyst och tittar bort. Eller smälter in och blir konforma.

Och vet du vad som skrämmer mig allra mest?

Att även jag slutar bry mig.

0 kommentarer
Existentiell Psykologi

Vem torkar dina tårar?

av Azita Miakhel
1 minuter läs

När du ser den tomma stolen bredvid dig,

och du gråter inombords,

vem torkar dina tårar?

När du hör de gapa, skrika, kränka och svika,

och det får dig att gråta,

vem torkar dina tårar?

När de hellre svettas åtta pers runt samma bord, än väljer platsen bredvid dig,

och din själ bara skriker,

det gör ont självfallet,

vem torkar då, dina tårar?

När de förskjuter sin ilska, lägger på dig sin frustration

när de skvallrar, förtalar och är aggressiva subtilt,

vem torkar dina tårar?

När du ligger i sängen, vänder kuddens blöta sida,

när du vill somna,

men kan inte av rädsla för morgondagen,

vem torkar dina tårar?

När du söker svar,

när du frågar och frågar

när du frågar igen, men det finns inget svar,

och du börjar gråta förtvivlad

vem torkar dina tårar?

När du kämpar dag in och dag ut,

väntar lite tillkämpar lite till,

jobbar lite tilI,

i hopp om att allt detta ska ta slut,

men när ingen hör dina skrik,

ditt rop på hjälp,

när ingen hör,

ingen hjälper,

det finns ingen väg ut

då gråter du igen,

så berätta; vem torkar dina tårar?

Du gav dem allt du hade och lite till,

du vissnade bort så de kunde blomma,

du kraschade och gav dem din fallskärm

du blev tom, ledsen med sorg inom dig,

du grät och grät

men ingen torkade dina tårar.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Människors Psykiska Hälsa i Skuggan av Krig

av Azita Miakhel
8 minuter läs

Perception och uppmärksamhet

Psykisk ohälsa kan uppstå i vardagen. Små doser av påfrestningar varje dag kan leda oss rakt in i mentala påfrestningar. 

Sinnesintryck (neutral/positiv/negativ) trängs in i vårt medvetande via våra fem sinnen. 

Det händer att vår perception blir passiv mottagare av stimulin som överrumplar oss, men som tur är kan vi många gånger aktivt välja bort det negativa som vill fylla vår kropp och själ med sitt innehåll. 

I skrivande stund pågår det ett par krig i världen och vi blir exponerade för sinnesintryck från nyheter och bilder från de krigsdrabbade länderna.

På TikTok och X filtreras inte alltid filmer och bilder från krigen och man ser utan förvarning hemska videon på människors lidande. 

Bilder som sedan håller sig fast i minnet och blir svårt att skaka bort. 

Jag har under några veckor följt vänner på sociala medier som hysteriskt gör inlägg om krig på sina flöden och jag kan inte hjälpa att känna oro för just dessa empatiska individers välbefinnande. 

Att känna empati, medmänsklighet och förståelse för människor som direkt påverkas av krig är normalt, men jag tycker att även empatin bör ha sina gränser. 

När omtanke om andra människor går ut över den egna psykiska hälsan, är det dags för reflektion och eftertanke. 

I detta inlägg väljer jag därmed att skriva om psykiska påfrestningar (ohälsa) som neurotiskt konsumerade av krigs nyhetsrapportering kan innebära för den enskilda individen. 

Tillgänglighetsheuristik 

Jag har tidigare skrivit om tillgänglighetsheuristik som innebär att man drar slutsatser utifrån den omedelbara informationen som finns tillgänglig i minnet, utan att hjärnan anstränger sig för att gräva i långtidsminnet för att hitta alternativa förklaringar.

Tillgänglighetsheuristik påverkar oss så långt att vi ger större vikt åt den senaste informationen vi har fått och tränger undan gammal information. 

Och det kan vara på gott och på ont. 

Fördelen med tillgänglighetsheuristik är att vi blir varse om nya risker, nytt samhällsklimat och ny information.

Nackdelen är att vi blir blinda av den nya informationen och det som tidigare har hänt kan bli suddigt för vårt minne.

Vi börjar tro att det som händer just nu är unik för vår tid och glömmer bort liknande händelser som har tidigare inträffat.

Ju fler intensiva känslor en händelse väcker, desto djupare sätter dessa sig fast i vårt psyke.

Sedan blir det allt svårare att ta ett steg åt sidan och objektivt observera en händelse, då vi redan är fulla med negativa känslor, minnen, tankar och upplevelser. 

Hur påverkas vi av nyheter om krig?

Forskning visar att även kortvarig exponering för dåliga nyheter kan leda till ökade nivåer av oro och ångest som kan bli långvariga. 

Dåliga nyheter kan vänja hjärnan till negativt tänkande, vilket kan leda till att man känner sig fast i en destruktiv spiral av obehag.

Andra människors lidande kan faktiskt få oss att känna smärta. 

Empatin finns i våra gener och vi är förprogrammerade till att ta hand om varandra.

Hat är däremot ett inlärt beteende!

Att se personliga berättelser delade i sociala medier får oss att känna oss mer förbundna med människor, vilket ökar vår empati ytterligare.

Det enkla rådet vore att be människor att undvika att följa nyheterna som påverkar deras mentala hälsa – men det är lättare sagt än gjort.  

Särskilt med den ständiga strömmen av ofiltrerade berättelser i sociala medier och önskan att hålla sig uppdaterad om vad som händer.

Krig kan upplevas som förlustkris 

Kris definieras som en reaktion på en svår situation som att ha förlorat någon eller något eller att ha varit med om en förändring i livet. 

Vid kris, det vanliga sättet att hantera svårigheter räcker inte och individen upplever känslan av att tappa kontrollen.

Det finns tre olika sorters kriser: förlustkris, utvecklingskris och förändrings-/inre kris. 

Här vågar jag påstå att ett krig som har startats någonstans i världen kan ge upphov till ett krisliknande tillstånd hos många människor – trots det geografiska avståndet.

Låt mig förtydliga: 

Förlustkris

En förlustkris inträffar plötsligt. Det kan vara dödsfall av närstående, ett besked man får, en skilsmässa eller att förlora ett kapital. 

Den första fasen i en förlustkris är chockfasen då individen får svårt att ta till sig den nya informationen. 

Typiska känslor under chockfasen är: ångest, ånger, rädsla och viljan att fly verkligheten (förnekelse). 

När vi hör att ett militärt angrepp har skett i ett annat land och många människor har förlorat sina liv – hamnar vi i ett tillstånd som liknar krisens chockfas. 

Det kanske inte är sant? – tänker vi. 

Vi får svårt att ta till oss informationen och desperat väntar på att få höra att det var falska nyheter. 

Den andra fasen vid en förlustkris är reaktionsfasen.

Under reaktionsfasen som varar ungefär tre månader, accepterar individen det som har hänt, men här är känslorna som mest intensiva och svårhanterade. 

Vanliga känslor under reaktionsfasen är bl.a ilska, frustration, aggression, rädsla, oro, nedstämdhet och skuldkänslor.

När ett krig inträffar, kan individer med högre grad av empati få svårare att hantera de starka känslorna som uppkommer under den här fasen, om denne fortsätter exponera sig själv med sinnesintryck från krigshändelserna. 

Ju mer individen ser/hör om händelsen, desto oroligare kan han/hon bli.

Krig gör oss rädda

Rädsla är en känsla av obehag, oro eller hot inför något som uppfattas som farligt eller skadligt. 

Människor behöver känna rädsla så de kan vara försiktiga i farliga situationer. 

Däremot kan kronisk rädsla leda till ångeststörningar, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och fobier. 

När vi överkonsumerar nyheter om krig, blir vi -vare sig vi vill eller inte- rädda och oroliga.

Rädslan kan sprida sig till olika aspekter av vårt liv och göra oss mer misstänksamma när det kommer till andra människors intentioner.

Oro och rädsla kan resultera i svår ångestproblematik om man inte lär sig att ta distans från jobbiga händelser. 

Vi skuldbelägger oss själva 

Att skuldbelägga sig själv för att man lever ett tryggt liv medan människor i krig drabbas, påverkar den psykiska hälsan negativt. 

Skam-/ och skuld är svårsmälta känslor som kan dränera psyket på energi. 

Det händer att vi tänker “Kolla på mig som har mat, värme och vatten, medan de i kriget lider …”. 

Tyvärr kan vi inte lösa något problem, då internationella krig och konflikter är komplexa frågor. 

Vad som händer är att vi internaliserar känslorna av skuld, när vi egentligen inte bär någon som helst skuld i sammanhanget. 

Det är de som dödar, torterar och förstör som borde skämmas!

Krig gör oss arga

När vi ser/hör nyheterna om krig, kan vi känna svår ilska – särskild om vi är av uppfattningen att kriget är orättvist. 

Ilska kan tömma kroppen på energi där individen lämnas trött och matt. 

Om du har hög grad av empati (som mig) försök att omvandla din ilska till någonting konstruktivt. 

Gå med i ett politiskt parti som delar dina värderingar eller hjälp någon humanitär organisation. 

Eller varför inte fortsätta göra det du redan är bra på? 

Bara en vanlig sak som att gå till jobbet är en insats för mänskligheten. Glöm aldrig detta.

Fortsätt därmed med dina vanliga rutiner.

Krig får oss att känna hjälplöshet

När vi vet att det pågår ett krig någonstans i världen och vi inte kan göra något åt situationen, är det vanligt att känna sig hjälplös. 

Min personliga uppfattning är att få egentligen är helt hjälplösa. 

Vi kan börja med att hjälpa människorna runt omkring oss. 

Att drunkna in i nyhetsrapporteringar och tycka synd om människor som drabbas, ska inte gå så långt att vi försummar våra egna barn och de människorna som står oss nära och behöver oss.

Ibland är den bästa insatsen du kan göra så enkelt som att ge villkorslös kärlek till andra människor. 

Begränsa konsumtionen av nyheterna 

Att ta hand om sig själv när världen upplever kris, kan kännas egoistisk, men det är precis vad många behöver. 

Människor med hög grad av empati kan helt slukas av andras lidande. 

Dessa behöver själv-kärlek och själv-omtanke mer än någonsin tidigare. 

Hoppa inte därför över den där middagen du har planerat med dina vänner. 

Ta dig till gymmet och kör det där träningspasset som du har planerat.

Hur kan man hjälpa barnen i svåra globala kriser?

Utvecklingspsykologins fader Jean Piaget har sin teori om barns kognitiva utveckling.

Enligt Piaget påverkas barn fram till 12 års ålder framförallt av egenupplevda erfarenheter. 

Piaget menar att i detta skede kan barn använda logiskt tänkande, men deras tankar är fortfarande starkt kopplade till deras konkreta erfarenheter och interaktioner med föremål.

Förenklad innebär Piagets teori att barn (fram till 12 års ålder) kan höra berättelser om krig, men de kan inte sätta sig in i de drabbades situation så som tonåringar och vuxna människor kan göra.

Barn påverkas däremot av sina vårdares sinnesstämning och känslor. 

Oroliga föräldrar, gör barnen oroliga.

Rädda vårdare kan överföra egen ångest till sina barn. 

I en familj där krig (helt ofiltrerat) ständigt är samtalsämnet, finns det risk att de yngre barnen fylls med negativa känslor och blir onödigt oroliga.

Vuxna har ett ansvar att skydda barnen. 

Det är därför viktigt att vuxna inte för vidare sin ångest, rädslor och oro till barnen.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Suicidpreventiva dagen 10e september

av Azita Miakhel
7 minuter läs

Sommaren 2020

Vissa minnen slår sig så djupt i medvetandet att det känns som om det hände igår. 

Det var dock inte igår.

Det var för tre år sedan när jag för alltid förändrades som person. 

Första dagen på sommarlovet år 2020. En riktig vacker och solig dag. Jag var ute med sonen och vi båda njöt av varsin glass. 

Det kändes skönt med att ledigheten hade börjat, trots Covid-oro i luften. 

Nu skulle jag inte tänka på jobbet och försöka komma ner i varv – hade jag bestämt mig.  

Det jag inte visste var att den sommaren skulle bli bland de jobbigaste.

Ja jag minns den dagen som om det var igår. 

Jag minns att telefonen ringde och till min förvåning såg jag att min chefs namn stod i det inkommande samtalet.  

Lite försiktigt svarade jag. Efter den artiga presentationen i telefon, meddelade min chef det tragiska som hade hänt: ”Azita … Din elev ”L” har dött. Hen tog livet av sig” (och nu när jag skriver börjar tårarna komma…jag som trodde att jag hade bearbetat allt). 

Det jag minns av samtalet var att jag började gråta och säga ”Nej, det får inte hända … inte igen”.  

Några år innan hade en annan ungdom jag hade haft i undervisning gått bort i självmord. 

Den ungdomen hade bytt skola ett halvår innan hon begick självmord, så även om beskedet tog hårt på mig, kunde jag känna en viss distans till den tragiska händelsen. 

Med ”L” var det annorlunda.

Jag hade avslutat årskurs två med klassen för några veckor sedan och vi hade sagt hejdå och trevlig sommarlov till varandra. 

“L” skrev ju ett meddelande till mig där hen skrev att jag var en bra lärare och önskade mig ett bra sommarlov. 

Nu i efterhand tror jag att meddelandet var L:s hejdå till mig.

Jag hade träffat “L” i undervisning fyra gånger i veckan i två år. 

En seriös person med stor potential. Talangfull, frisk och kunnig. 

Förvisso fick jag tjata på “L” då hen inte ville anteckna, men hen klarade alla examinerande momenten med bra omdömen. 

Så beskedet om dödsfallet förändrade mig och min tillvaro. 

Det var svårt att ta in informationen om L:s bortgång och ännu svårare att hantera känslorna och tankarna kopplade till hens bortgång.  

Jag har fått höra av folk i närheten att – jag överreagerar, -att jag borde inte bli så påverkad, -att det var ”L”:s val, att hen var ju bara en elev, men känslorna och tankarna har inte varit under min kontroll. 

Det finns inget manus på vem eller hur en lärare ska reagera när en elev plötsligt går bort. 

Det finns ingen struktur eller plan i världen som kan tala om hur och varför man känner som man känner. 

Du kan inte bestämma vem du ska sörja och vem du inte bör sörja. 

Det var ett liv som slocknade.  

Och nej, självmord är aldrig ett val. Jag vägrar gå in i den diskussionen. 

Självmord är en sista väg ut ur ångesten man känner för livet och kan förebyggas genom att människor, myndigheter och andra samhällsinstitutioner blir bättre på att ta hand om individer.

Fakta om suicid Sverige 2022

Folkhälsomyndigheten skriver följande statistik om självmord under 2022:

Under 2022 dog 1 254 personer av säkert fastställda suicid i Sverige.

Av dessa var 897 män och 357 kvinnor, 10 var barn under 15 år. Ytterligare 315 fall registrerades där det fanns misstanke om suicid, men där avsikten inte kunde styrkas.

Två tredjedelar av de som avled i suicid 2022 var män. I befolkningen 15 år eller äldre var suicidtalet (antal suicid per 100 000 invånare) 21 för män och 8 för kvinnor. Suicidtalet för män och kvinnor tillsammans var 14.

Sucide Zero skriver om självmordsstatistik på sin hemsida:

Suicide Zero hänvisar till statistik från Socialstyrelsen på sin hemsida:

Enligt Socialstyrelsen dog 1 569 personer i Sverige i självmord 2022.

En oroande men inte förvånande utveckling, menar organisationen Suicide Zero.

År 2021 var siffran 1 505, vilket betyder en ökning med 64 personer på ett år.

När man jämför med föregående år ser man att ökningen framförallt gäller de äldre. Störst är skillnaden för åldersgruppen 60-69 år.

Känns in i själen när barn och ungdomar finns med

Tittar man på statistiken från Folkhälsomyndigheten är det 237 personer mellan 15-29 som begår självmord i Sverige varje år och fler än 5 000 vårdas varje år för självmordsförsök.

Tycker du att suicid är ett obehagligt ämne att diskutera?

Klart som f*n att det är ett svårsmält ämne att lyfta och diskutera.

Men bara för att vi blundar, låtsas som att problemet inte finns, försvinner inte faktumet. 

Många människor lever i mörker och känner varken mening eller hopp med livet. De behöver hjälp och de behöver hjälp nu.  

Det är bråttom. 

Läs vidare inlägget om “11 åringar som begår självmord“.

Tonårshjärnan

Hjärnbarken, det som kallas hjärnans grå substans,  är indelad i lober och mognar från bakifrån  nackloben och framåt, pannloben som ansvarar för vår kognitiva förmåga, dvs planering,  förstånd och beslutsfattande mognar sist och fortsätter att utvecklas tills vi är i 25-30 års åldern (källa: Hjärnfonden).

Tonårshjärnan är mer programmerad på känslor än förnuft vilket kan förklara impulsbeteende, risktagande och pendlandet mellan känslor av kärlek och hat.

När hjärnan inte är fullt utvecklad, hur kan då en tonåring intala sig själv om att allting blir bra efter ett tag?

För tonåringen är det viktigt att det blir bra nu – med en gång.

Det är här och nu som är det viktigaste.

Det är vårt ansvar som vuxna att träda in, skapa hopp och ge konkreta redskap för barn och tonåringar.

Många behöver vägledning och hjälp med att hantera sina känslor och vardagens stress.

Det handlar inte om curlande – det handlar om att rädda liv.

Det gäller att förebygga psykisk ohälsa och ge en känsla av trygghet för barn och tonåringar.

Noll vision

Även om våra kunskaper om självmord ständigt utvidgas, fortsätter självmord ändå att omges av fördomar och felaktiga uppfattningar.

Det finns ingen särskild “profil” för människor som tar sitt liv, även om vissa samhällsgrupper kanske har en högre statistisk förekomst.

Vi bör betrakta självmord som det det är – den mest extrema konsekvensen av psykiskt lidande, svåra livssituationer eller kriser.

Slutord

Jag är inte politiker, även om jag är politiskt intresserad.

Det var ett tag då jag tänkte på att bli politisk aktiv och göra en insats för barn och ungdomar, framförallt i syfte att uppmärksamma psykisk ohälsa och jobba med förebyggande åtgärder i skolan, men tyvärr så är samhällsstrukturen komplex och alla som vill förändra, får inte möjligheten att förändra.

Mitt sätt att sprida budskap om viktiga samhällsfrågor får fortsätta vara mitt bloggande.

Min uppmaning och önskan (och många andras) till de som arbetar med politik är att de tar tag i noll visionen om självmord i Sverige. 

Det räcker inte att enbart ideella organisationer som Sucide Zero tar på sig ett samhällsansvar helt ensam.

Jag är sedan ett drygt år tillbaka stolt volontär för Sucide Zero där jag då och då Swishar en slant för att stödja deras verksamhet.

I en perfekt värld skulle de med mest pengar hjälpa till att skapa bättre förutsättningar för frivilliga organisationer som är i behov av ekonomiskt stöd, men vi lever inte i en perfekt värld – tyvärr.

Så stödja de verksamheter som arbetar förebyggande med suicid och var förändringen du vill se i samhället.

Gör det du kan för att hjälpa en annan människa.

Människor är kapabla till att skapa stress och frustration hos andra individer, men de kan också hjälpa människor i behov av stöd, genom att vara där och ha lite extra koll och visa lite medmänsklighet och omtanke.

En kan inte göra allt. Men alla kan göra något.

Foto: Unsplash.com

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Sommarångest och sommardepression

av Azita Miakhel
9 minuter läs

Mentala påfrestningar under våren och sommaren

Få vill lyssna och läsa om sommarångest, då bilden av sommaren förknippas med förväntningar om en perfekt semester och önskan om att vara orealistisk glad.

Sommaren associeras med att äta glass i stora lass, bada i havet, jobba på solbrännan och att du sippar på din fina champagne.

Och så är målet att vi ska vara lyckliga. 

Man kan väl inte ha ångest eller vara ledsen när solen skiner? – Tänker vi.

Men tro det eller inte så finns det många människor som drabbas av ångest, nedstämdhet och depression under just sommarårstiden. 

Svaret på varför sommaren kan upplevas som mentalt påfrestande hos vissa, kan hittas antingen inom hjärnans biologiska system eller inom psykologin.  

Mitt mål med detta blogginlägg är att uppmärksamma de personerna som mår dåligt under sommaren, så att dessa förstår varför de inte förmår sig att vara glada när värmen och ljuset tar över.

När vi förstår bakgrunden till varför vi mår, beter oss eller reagerar som vi gör, kanske blir det lättare att hantera de negativa känslorna.

Ibland räcker det med att vi tar reda på orsakerna bakom varför vi påverkas negativt av olika omständigheter. Bara den förståelsen kan i en del fall hjälpa oss att må bättre.

Det händer också att vi genom informationen upptäcker att det behövs professionell hjälp för att ta oss ur ett psykologiskt tillstånd.

Psykologins förklaring av sommarångest

I blogginlägget “VÅRÅNGEST, VÅRDEPRESSION – SYMTOM OCH ORSAKER” skrev jag om Seasonal Affective Disorder (SAD) som kan översättas som: “Säsongsmässig affektiv störning”. SAD leder till ångest, nedstämdhet och depression som orsakas av årstidsväxlingar. 

Symtomen på SAD börjar vid samma tid och slutar vid samma tid varje år. 

Det depressiva tillståndet SAD påverkar individen framförallt under hösten och vintern, men kan drabba många även under våren och sommaren – antingen som depression eller som ångest och panikångestattacker. 

Varför SAD drabbar vissa kan bero på: 

  • Värme och ökad temperatur
  • Förväntningar på socialisering och att umgås med andra
  • Fear of missing out (FOMO)
  • Semesterstress
  • Ohanterade känslor av oro för att gå tillbaka till skolan eller jobbet efter sommaren.

Medicinsk förklaring till Seasonal Affective Disorder (SAD)

En av de medicinska förklaringarna till SAD är att kroppens biologiska klocka och signalsubstansen serotonin störs när årstider ändras. 

Serotonin är en neurotransmittor som är kopplad till regleringen av humöret. Brist på serotonin kan leda till nedstämdhet och depression.

Hormoner, särskilt melatonin, kan också påverka humöret under våren och sommaren.

Melatonin är viktigt för regleringen av vår sömncykel, den så kallade cirkadiska rytm. Obalans i melatoninproduktionen kan resultera i sömnproblem och sömnrubbningar.

Solstrålning hyllas ofta för sina positiva effekter på humöret, men det finns människor som kan uppleva ångest när de exponeras för för mycket sol.

Det vetenskapliga skälet till detta är att överdrivet solljus stänger av produktionen av melatonin.

Personer som lider av sommar-SAD kan uppleva svårigheter att få tillräckligt med sömn under sommaren. De varmare temperaturerna kan också öka ångest och irritabilitet hos personer med sommar-SAD.

När det blir ljusare under våren och sommaren blir hjärnan mer alert och det kan bli svårare att somna.

Trots att sömnbehovet är detsamma som tidigare, kan det ljusa ljuset lura hjärnan att tro att sömnen inte behövs lika mycket.

Vissa människor upplever ökad ångest och panikattacker under sommaren, vilket också kan vara relaterat till störd sömn och pressen att njuta av sommarmånaderna till fullo.

Symtom på sommarångest:

Symtomen på sommarångest och sommardepression kan vara individuellt, men nedan följer de vanligaste symtomen på SAD:

  • Kvarstående nedstämdhet
  • Låg självkänsla
  • Upplevelse av stress trots att man är ledig från jobbet eller skolan
  • Brist på motivation
  • Mindre socialt aktiv
  • Känsla av irritabilitet
  • Förlust av glädje i tidigare njutbara aktiviteter
  • Trötthet
  • Minskad aktivitet
  • Längre perioder av sömn (eller svårighet att sova alls)
  • Svårigheter att koncentrera sig.
  • Ökad aptit

En del gillar inte att svettas

Att tänka på överhettningssymptom som hög hjärtfrekvens, svettiga händer och andfåddhet kan också utlösa ångest och panikattacker.

Att svettas är allmänmänskligt, men trots det kan svettandet upplevas som ofräscht av många.

Okontrollerade svettningar i värmen kan skapa ångest hos många. Rädslan för att inte svettas kan göra att individen isolerar sig från andra människor.

Irritation och aggression under sommaren

Vädret påverkar vårt humör, temperament, beteende, handlingar och synsätt. Vädret kan även påverka människors personlighet.

Medan milda varma temperaturer kan vara behagliga kan extrem hetta få människor att bli aggressiva.

Enligt en studie publicerad i en artikel i “The Association for Psychological Science” framkommer det att det är mer sannolikt att människor blir irriterade och beter sig aggressivt, eller till och med våldsamt, när de utsätts för överdriven värme. 

Studiet i “The Association for Psychological Science” kom också fram till slutsatsen att i regioner med större fattigdom, utanförskap, segregation och social utsatthet var det vanligare med våldsbrott i varmare städer än i kyligare regioner. 

Värmen kan också få många att tappa tålamodet, bli impulsiva och ta farligare risker.

The Expectations vs. Reality Trap

Alla som har beställt kläder på nätet har nog upplevt att det perfekta plagget på bilden ser fantastiskt ut. När vi föreställer oss hur vi kommer att se ut i kläderna vi ser på en webbshop, ser vi fantastiska ut i vår fantasi.

Och så klickar vi på “genomför beställning”.

Men när vi väl får hem de beställda kläderna och provar dem hemma – kommer besvikelsen.

Vi ser inte alls ut som vi hade föreställt oss.

Sätt på returetiketten och returnera kläderna direkt.

På samma sätt som när vi beställer varor online har vi höga/orealistiska förväntningar på hur sommaren bör bli. Tyvärr kan våra utopiska förväntningar om sommaren leda oss rakt in i The Expectations vs. Reality Trap.

Att sova ut och vila ingår inte i våra sommarförväntningar, utan en perfekt sommarsemester ska fyllas med massor av (sociala-) aktiviteter och festande.

Förväntningar vs. verklighet

Förväntningar är den djupa tron att någonting som vi vill kommer definitivt att hända. När vi förväntar oss någonting, ställer vi in oss på att få våra förväntningar ska bli uppfyllda.

Att ha förväntningar, förhoppningar och visioner ger oss anledning till att vakna på morgonen. Vi ska därmed ha förväntningar på oss själva, på situationer och på människor.

Men när våra förväntningar inte uppfylls som vi hade tänkt oss kan vi få känslor av besvikelse, frustration och till och med ilska.

Här är några vanliga tecken på att du kan ha orealistiska-förväntningar:

  • Att förutse ett visst resultat.
  • Att ha en bild i ditt sinne av hur saker kommer att utvecklas.
  • Att försöka kontrollera processen.
  • Att försöka kontrollera människor.
  • Att ha en fast idé om vad du vill ha eller behöver från en situation.
  • Att bli irriterad/arg när du inte får din vilja fram.

Den idealiserade bilden kan vara förfalskad

Det är lätt att fastna i en förväntningsfälla när det gäller sommaren. Under hösten och vintern skapar vi ofta en idealiserad bild av hur vår sommar kommer att bli.

Vi tänker att vi kommer att vara 8 kilo lättare, få fräscht solbränna, ligga på en underbar strand i Spanien och njuta av smaskig bubbel.

Men när sommaren väl dyker upp, inser vi att vi inte har gått ner i vikt som vi hoppades, försöket att bli brun har resulterat i att vi blivit tomatröda och huden har blivit irriterad och vi har fått soleksem.

Och den dyra resan vi bokade uppfyller inte alls våra förväntningar.

Flyget kan vara försenat, maten på hotellet kanske inte är så bra som vi hade tänkt oss, och sängen på rummet kan vara obekväm och störa vår sömn under hela resan.

Förväntningar kan verkligen blinda oss till den grad att vi inte ser verkligheten som den är.

När våra förväntningar överträffar verkligheten, tenderar vi att inte uppskatta det vi redan har. Istället finner vi oss själva i att förvänta oss mer och jämföra det vi har med vad vi skulle kunna ha.

Fear of missing out (FOMO)

Jag har tidigare skrivit om Fear of missing out, vilket enklast betyder att känner att vi måste “hänga med”.

När solen skiner kanske känner du dig så trött att du vill bara ta en tupplur mitt på dagen, men samtidigt tänker du på vad grannen gör i den stunden.

Grannen kanske har picknick vid havet eller har hyrt en båt, medan du planerar på att sova.

Hallå liksom tråkmåns.

FOMO gör att du trots tröttheten och din kropps uppmaning på att vila, reser dig upp, packar picknick åt barnen, sätter dig i bilen och åker iväg.

Personligen tycker jag att en av de största anledningarna till psykisk ohälsa är den ständiga jämförelsen med andra.

Att ha livsmål för vår egen utveckling är nödvändigt för ett meningsfullt liv, men att ständigt sträva efter att få det som andra har, utan att uppskatta det vi själva har, för oss rakt in i mentala påfrestningar.

Lyssna därmed på mig och försök att inte vara en FOMO.

Var istället en “IDC I IMO” (I Dont Care If I Miss Out).

IDC I IMO har jag kommit på själv. Så varsågod låna den.

Slutord

Bästa läsare. Jag får inget betalt för att skriva mina inlägg. Mitt enda mål med bloggen är att uppmärksamma psykisk ohälsa i vardagen och hjälpa folk därute att förstå sina känslor, beteenden, tankar och handlingar.

Genom att uppmärksamma psykisk (o) hälsa är min förhoppning att vi hittat strategier för att hjälpa så många som möjligt.

Du som besöker bloggen ofta, dela gärna inläggen i sociala medier och/eller be vänner att besöka frokenazita.com.

Så länge jag vet att jag har läsare som får nytta av mina inlägg fortsätter jag skriva och dela med mig.

Psykisk ohälsa uppstår i vardagen och därmed behöver fler läsa om vardagens psykologi.

Genom att dela artiklarna med dina kontakter, hjälper vi tillsammans fler att lära sig psykologi på ett enklare sätt och kanske kan vi få våra släktingar, vänner och bekanta att söka professionell hjälp i god tid.

Statistiken över antalet självmord i Sverige för år 2022 är skrämmande hög. Jag fick magknip när jag läste den dystra rapporten.

Vi måste tillsammans hjälpas åt att hjälpa varandra.

Och du …

Vi kan inte bara vänta på att politiker på ett magiskt sätt löser alla problemen i världen.

Genom omtanke, kärlek, respekt och förståelse för andra, kan vi bli den positiva förändringen vi vill se i vår värld.

Spara därmed inte på uppmuntrande och kärleksfulla ord och fraser.

Visa de människorna i din omedelbara närhet att de är viktiga och att de spelar roll.

En kram, några varma ord och en fin gest kostar ingenting, men kan göra en annan person gladare.

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Det händer i vardagen – om trauma

av Azita Miakhel
8 minuter läs

Det händer i vardagen

Min blogg heter “Vardagens psykologi” av en anledning: jag är fast övertygad om att vardagens små och stora händelser är avgörande för vårt välmående.

Det är i vardagen vi utvecklas eller bryts ner. Det är i vardagen som vår självkänsla stärks eller försvagas. Och det är i vardagen som vi blir medvetna om livets mening eller känslan av dess brist på mening.

Dagliga känslor av trygghet, sammanhang, sammanhållning, inkludering och acceptans leder till att individen utvecklar en stark känsla av det egna jaget och blir integrerad med sig själv.

Påfrestningar i vardagen (som inte ens tar en paus), såsom utfrysning, mobbning, psykiskt eller fysiskt våld, verbala kränkningar, samt negativa subtila signaler och gester kan däremot resultera i psykisk ohälsa.

Tidigare har jag skrivit ett antal inlägg om vardagens betydelse för uppkomsten av psykisk ohälsa, där jag bland annat har resonerat kring hur trauma uppstår och vilken skada trauma kan förorsaka.

Detta inlägg kommer att beröra vad trauma är för att sedan ge tips på hur man kan hjälpa sig själv ut ur de negativa känslorna som traumatiska upplevelser kan lämna efter.

Definitionen av trauma

Trauma betyder en allvarlig psykisk skada eller chock som orsakas av en händelse eller en upplevelse som är mycket oroande eller skrämmande.

Psykologiskt trauma förekommer som en följd av negativa emotionella händelser som lämnar individen med svårhanterade känslor, såsom nedstämdhet, svår ångest, sömnstörningar, uppgivenhet. skam-/och skuld. Trauma kan dessutom försvåra tilliten till andra människor.

En traumatisk händelse kan vara en olycka, en katastrof, en våldtäkt, en krigshändelse eller andra plötsliga och våldsamma händelser.

Trauma kan också skapas av vardagliga händelser om en individ utsätts för daglig stress, mentalt slitage och psykiska påfrestningar.

Hur visar sig trauma hos individen?

Kroppen och psyket reagerar olika på trauma beroende av vilka vi är. En situation/upplevelse kan kännas traumatisk för en person, men en annan kan hantera liknande situation lättare.

Det finns dock generella symtom på trauma som jag ska skriva om nedan.

Känslomässiga reaktioner på trauma

Den omedelbara känslan kopplad till trauma är sorg. När den personliga integriteten har skadats på grund av ett trauma, blir vi ledsna, uppgivna och nedstämda.

Andra vanliga känslomässiga reaktioner på trauma är aggressivitet, skuldkänslor, oro och stark ångest.

Efter eller under traumat är det också vanligt att individen känner sig desorganiserad, vilse, förvirrad eller fastlåst.

Fysiska reaktioner på trauma

Personer som har upplevt trauma kan få svårt att sova, får huvudvärk, svettningar eller känner sig illamående.

De kan också ha ständiga hjärtklappningar, andnöd eller andra fysiska reaktioner som kan likna panikattacker.

Andra vanliga fysiska reaktioner på trauma är trötthet, stickningar i fingrar och tår samt muskelspänning.

Kognitiva reaktioner på trauma

Det är vanligt att personer som har upplevt trauma kan få svårt att minnas den traumatiska händelsen eller att de får sämre minne och få minnesluckor.

Den traumatiserade individen kan få mardrömmar eller flashbacks.

Flashbacks i fallet innebär att den traumadrabbade kan vid minsta stimuli uppleva händelser på nytt och få exakt samma känsloreaktioner som när traumat inträffade.

De kognitiva funktionerna kan försämras som en följd av trauma. Det kan till exempel bli svårt för personen att lyssna på ljudböcker eller ta till sig skriftlig/muntlig information.

Förmågan att ta beslut kan också försämras, där vardagliga beslut kan kännas överväldigande.

Det kan handla om att betala räkningar, laga middag eller pendla mellan att vilja ta en promenad eller att inte göra det.

Beteendeförändringar vid trauma

Individer som har varit med om en traumatisk händelse kan ha svårt att direkt återgå till sina vanliga aktiviteter och kan ha svårt att fokusera eller koncentrera sig.

De kan också känna sig avstängda från andra människor eller ha svårt att uttrycka sina känslor. Detta kan leda till isolering och försämrad tillit till andra.

Kris och trauma

Trauma påminner mycket om förlustkris som jag tidigare har skrivit om. En förlustkris inträffar plötsligt. Det kan handla om dödsfall av närstående, ett besked man får (till exempel att man har fått cancer), en skilsmässa eller att förlora ett jobb eller en förmögenhet.

Kännedom om förlustkris och krisens fyra faser är viktigt för oss alla. Generellt pratas det om krisens fyra faser: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

De två första faserna av krisen är de mest kritiska, där den drabbade behöver mycket hjälp, förståelse och stöd från omgivningen.

Vid trauma gäller liknande principer som vid krisens första två faser. Individen som har upplevt trauma behöver rätt hjälp, stöd och behandling under den kritiska period som brukar vara upp till ett halvt år.

Den påtagligt uppenbara skillnaden mellan förlustkrisen och trauma är att en förlustrisk inträffar av akuta situationer och utlöser starka känslomässiga reaktioner, medan trauma kan vara långvariga och komplexa upplevelser som kan ha en mer djupgående inverkan på en persons liv. 

Förlustkrisen och trauma har också olika behandlingsmetoder.

Lära sig leva med traumat

Precis som med sorgen går det inte att bota en individ som har upplevt trauma. Däremot är det fullt möjligt att lära sig att leva ett meningsfullt liv trots de känslor som traumat har åsamkat.

Hjälp att komma ut ur känslorna

Det är viktigt att söka professionell hjälp hos läkare och psykolog om traumat har gått så långt att det har omvandlats till utbrändhet eller depression.

Det finns mediciner som dämpar ångesten, det finns mediciner som hjälper vid depression, och det finns mediciner som hjälper mot sömnproblem.

Den psykologiska behandlingsmetoden “Eye Movement Desensitization and Reprocessing“ (EMDR) har visat sig vara effektiv för att lindra eller ta bort flashback-bilder och minnesbilder som utlöser ångesten.

Om upplevelsen av trauma begränsar livet är det viktigt att i första hand be om hjälp från experter inom området.

Kan man hjälpa sig själv ut ur känslorna?

Det är inte realistiskt att tänka sig att man kan botas helt från trauma, eftersom känslor, minnen och tankar fungerar annorlunda än fysiska sår.

Dock är det fullt möjligt att bearbeta känslorna som trauma har skapat och leva ett meningsfullt liv samt så småningom hitta tillbaka till sig själv.

Trauma orsakas av andra människor (till exempel övergrepp eller mobbning) och situationer (till exempel naturkatastrofer), men känslorna som kopplas till traumat blir personliga.

Det är vanligt att en person som har blivit kränkt börjar tvivla på sig själv och utvecklar känslor av skuld och skam, trots att felet inte ligger hos den drabbade.

Här är det viktigt med sunda relationer och stöd från omgivningen. Den traumadrabbade behöver övertygas om att det inte var hennes/hans fel och att det var situationen som var felet.

Utan stöd från andra människor finns det risk för den traumatiserade att få svår depression och självskadebeteende och få självmordstankar.

Fysisk aktivitet

En del personer som har upplevt trauma kan hamna i depression, då känslor av uppgivenhet och nedstämdhet tar över.

En person som finner sig i djup sorg eller andra svåra känslor kan ha svårt att tänka på träning. Dock har fysisk aktivitet visat sig hjälpa både mot ångest och mot depression.

En av mina favoritböcker är boken “Hjärnstark” som är skriven av Anders Hansen där författaren tar i sin bok upp vikten av motion för vår hälsa.

Jag förstår att en individ som mår dåligt kan få svårt att läsa en bok och ta till sig informationen, men omgivningen kan uppmuntra personen till att börja röra på sig.

Lättare träning är också bra för att ta sig ut ur nedstämdhet, ångest och oro. Promenader, stretching och yoga har visat sig ha positiva effekter på vår mentala hälsa.

Det gäller att börja där man befinner sig för att sedan utöva lite mer avancerade konditionsträning.

Acceptera och sedan läka

Det absolut svåraste vid ett trauma är att acceptera händelsen. Det är inte ovanligt att den traumadrabbade mentalt (omedvetet?) envisas med att förneka det inträffade. Det händer också att personen som har drabbats av ett trauma envisas med frågor som “varför jag?” eller att “det är inte rättvist“.

Självklart är det inte rättvist, men att inte acceptera traumat skadar ännu mera. Ju tidigare man accepterar händelsen desto lättare är det att påbörja läkningsprocessen.

Läkningsprocessen fördröjer ju längre tid vi lever i förnekelse eller försöker skipa rättvisa. 

Hjälpa andra

En sak som inte är en psykologisk metod men som jag personligen tror på, är att hjälpa andra när man bearbetar sin egen sorg.

När svåra känslor tar över blir vi försjunken i oss själva och tror att ingen annan har det så svårt som oss. Överanalyserandet gör oss förlamade där vi gräver oss djupare och djupare i de negativa känslorna.

Genom att hjälpa andra kommer man ut från sitt eget huvud och fokuserar på annat. Godhet leder till många positiva händelser som kan göra oss på bättre humör. 

Det är på grund av onda gärningar som människor far illa ut. Genom att göra något snällt för en annan människa, blir vi exemplet som vi vill vara i världen.

Slutord

Kom ihåg att du inte är ditt trauma. Du är inte heller de negativa händelser som har inträffat i ditt liv. Det är förståeligt att identifiera sig med “sitt” trauma, men försök att inte göra det. Vi är så mycket mer än situationer vi är en del av och saker som händer oss.

Ge bara inte upp – vad du än gör. Om du håller ut ett tag så kommer det att lättna. Tiden läker även de svåraste såren. Och ett ärr kan man faktiskt leva med.

Foto: Priscilla Du Preez

0 kommentarer
Existentiell PsykologiPsykologi

Att förstå och bemöta högkänsliga (HSP) barn

av Azita Miakhel
7 minuter läs

Lagom är overklig och inte alltid bäst

Att vara (över/hög-) känslig upplevs i vår tid som någonting negativt. Sociala normer är att känna, men inte känna för mycket, vara snäll, men inte för snäll, vara logisk, men inte för logisk.

Lagom anser vi vara bäst. Varken för mycket eller för lite. Det normala är att vara lite av den ena och lite av den andra. Någonstans i mitten liksom. 

Vi socialiseras in i förhoppningen att göra alla lika så vi vet vad vi kan förvänta oss av vår omgivning. 

De individer som inte passar in i de sociala mallarna, hamnar tyvärr i psykisk ohälsa då de går runt med känslor av skuld-/skam (mer eller mindre) livet ut där de jämt och ständigt rannsakar sig själva för att hitta “felet”. 

I detta blogginlägg fokuserar jag på de högkänsliga barnen med hopp om ökad förståelse för deras personlighet och behov. När vi vet mer, kan vi också anpassa oss bättre till barnets behov.

The Big Five 

Personlighetspsykologin anser att det finns fem dimensioner/huvudfaktorer på personlighet som de kallar för “The Big Five“. Dessa fem dimensioner på personlighet är: neuroticism, öppenhet, extraversion, vänlighet och öppenhet. 

Bilden nedan visar var vanliga personlighetstyper hamnar i de fem dimensionerna. 

Högkänslighet (HSP – highly sensitive person)

Personlighetspsykologins fem övergripande personlighetsegenskaper (traits) kompletterades med en sjätte tack vare den amerikanske forskaren och psykologen Elaine N. Aron som år 1996 myntade begreppet ”The Highly Sensitive Person” (HSP). 

Elaine N. Aron tillsammans med sin man Arthur Aron skapade självskattningsfrågor kopplade till känslighet för att kartlägga personer som var högkänsliga.

Högkänslighet (HSP – highly sensitive person) är ett personlighetsdrag som är medfött hos cirka 20 procent av befolkningen. Förenklat uttryckt; var femte person du möter kan vara högkänsliga.

Högkänslighet är ingen diagnos utan vissa bara är såna. Precis som att en del är introverta och en del extroverta.

Bilden nedan har jag direkt översatt från den engelska modellen för att enklare förklara vad högkänslighet i grunden innebär:

Högkänsliga barn

Författaren av boken “Parenting the highly sensitive child”, Elena Jinkins, skriver om typiska personlighetsdrag som ett högkänsligt barn innehar. Jag har översatt de typiska personlighetsdragen till svenska. 

Typiska drag för ett HSP barn:

  • Blyg i främmande situationer
  • Kan få Intensiva gråtattacker
  • Gillar inte överraskar och blir tillbakadragen i främmande miljöer
  • Har en förmåga att “läsa andras tankar”
  • Är intensivt intuitiva och igenkännande
  • Tycker inte om förändringar
  • Reflekterar djupt över egna känslor, tankar och upplevelser 
  • Blir obekväm när andra mår dåligt eller är arga
  • Blir stressad efter en intensiv/spännande dag och kan ha svårt att varva ner
  • Känner samtliga känslor mycket intensiv: glädje, ilska, rädsla
  • Kan bli ledsen över småsaker
  • Har svårt att ha på kläder som är lite blöta eller smutsiga
  • Gillar inte högljudda sammanhang, stök och folksamlingar
  • Kräsen med mat och dryck
  • Märker snabbt förändring hos andra – även små förändringar
  • Ställer ofta/många frågor – vissa obekväma och svåra
  • Är perfektionist och “dålig förlorare”
  • Gillar oftast att leka för sig själv eller bara en kompis åt gången.

Mer kunskap ger bättre förståelse

När statistik visar att 20 procent av befolkningen är högkänsliga, är det dags att öka kunskapen om personlighetsdraget så vi kan lättare hjälpa de högkänsliga barnen. 

Högkänslighet kan många gånger blandas ihop med introversion, vilket inte alltid stämmer. En HSP person kan vara extrovert eller introvert, men en introvert person behöver per automatik inte vara högkänslig.

Ett exempel är att en introvert person gillar att vara för sig själv, medan en högkänslig person kan bli överväldigad av stimuli (ljud, ljus, intryck etc.) som socialisering med andra kan innebära . 

Vi får värna om de högkänsliga barnen

Högkänslighet är en gåva. Högkänsliga barn är snälla, omtänksamma, ser detaljer i omgivningen, är noggranna och upptäcker förändringar mycket snabbare.

Högkänsliga barn besitter hög grad av empati vilket betyder att de kan känna av andras sinnesstämning. Den höga graden av empati förmågan kan dock resultera i att barnet känner ansvar för att omgivningen ska ha det bra. 

Då högkänsliga barn har lättare för att få skuldkänslor och skamkänslor kan dessa barn bli People Pleasers om inte de får rätt orientering i sina känslor tidigt i livet. 

Det är viktigt att ge ett HSP barn redskap att hantera sina intensiva känslor, tankar och upplevelser så de inte blir alldeles för överväldigade av sina känslor. 

Ett barn som är extremt känsligt för ljud ska inte vara i bullrig miljö. Stök i skolan/klassrummet kan lätt få barnet att tappa koncentrationen och/eller bli frustrerat. 

Övergripande tips för att hantera hsp barn i skolan:

Jag har utifrån litteratur i området högkänslighet vågat sammanställa ett antal tips som jag hoppas kan hjälpa oss vuxna att förstå HSP barn bättre:

  1. Högkänsliga barn har större behov av relationer och trygghet. Det är viktigt att barnet möts av samma vuxen/vuxna under en period tills barnet känner sig trygg i anknytningen. Inskolning i förskolan kan ta längre tid för HSP barn. Att ha en tidsram för när inskolningen borde vara klar kan bli misslyckad.
  2. Vi behöver öka kunskapen om högkänslighet ännu mera. Vi som arbetar med barn vill barnets bästa och det är lättare att skapa sunda relationer till barnet om vi vet hur han/hon fungerar. Personligen tycker jag att vuxna som arbetar med barn behöver ha grundläggande kunskaper om de olika personlighetstyperna.
  3. Att ha en lugn undervisningsmiljö är viktig för alla barn, men ännu viktigare för HSP elever. Kanske ska dessa elever få använda hörlurar när de arbetar på egen hand.
  4. Det är viktigt att jobba mer med fakta och stärka de kognitiva/logiska förmågorna hos HSP barn. Barnet kommer inte att bli mindre känslig, men att träna upp de andra förmågorna kan hjälpa barnet att reglera känslorna bättre. 
  5. Att skuldbelägga barn är bland det värsta som vuxen kan göra. Tillrättavisade ska inte gå så lång att barnet får skam/skuldkänslor. Ett HSP barn kan inte skaka av sig skuldkänslor så lätt. Följ upp och försäkra dig om att barnet inte lägger skuld på sig själv och förklara tydligt att det är beteendet man är arg på och inte personen.
  6. Avgörande för välmåendet är att HSP barn finns i trygga/sunda sammanhang. Blyghet kan göra att de inte vågar ta initiativ till socialisering. Hjälp barnet att skaffa sig vänner. 

HSP blir lättare mobboffer

Personligen lever jag med övertygelsen om att alla barn är goda och snälla. Läs inlägget: Kärleken kommer naturligt – hat är inlärt. 

De barn som växer upp i tuffa/farliga miljöer utvecklar beteendeproblematik gentemot sin omgivning. Ett barn som till exempel blir nedtryckt, förödmjukat eller kränkt hemma, lär sig att mobba andra barn i sin ålder.

Vuxna som arbetar med barn, måste vara extra uppmärksamma så inte högkänsliga barn faller offer för de barnen som mobbar. 

Högkänsliga barns blyghet och snällhet, gör honom/henne till ett lätt mobboffer om inte tydliga regler för bemötande finns i skolan och klassrummet.  

Högkänslighet och kön

De flesta forskningar om högkänslighet är gjorda på kvinnor och slutsatsen i nuläget är att personlighetsdraget är vanligare bland kvinnor än män. 

Personligen anser jag att högkänslighet är lika vanligt bland båda könen, men att män lär sig att lägga locket på sina känslor än vad kvinnor gör.

Socialkonstruerade förväntningar på män gör att många högkänsliga män skapar kraftiga fasad runtomkring sig och uppvisar en falsk image av att vara kalla och avvisande.

Högkänslighet växer inte bort

En personlighetsegenskap växer inte bort. Och varför ska vi ens sträva efter att ändra individers unika egenskaper?

Att uppfostra innebär att barn lär sig samhällets grundläggande värderingar och normer om vad som är rätt och fel.

En högkänslig person är sällan ett hot mot andra då denne är fylld med empati och omtanke om andra.

Att vara högkänslig kan som alla andra personlighetsdrag ha positiva och negativa aspekter. Ett högkänslig barn är känsligare för stress och riskerar I högre grad att utveckla ångestproblematik.

Det är med andra ord viktigt att tidigt lära barnet att hantera stress konstruktivt.

Slutord

Tänk hur mycket tvivel det skapas hos barn/tonåringar när de ska tryckas in i sociala konstruktioner om hur en människa ska/bör vara?.

Vi gör allt för att passa in i det normala gänget samtidigt som vi förväntas vara individuella och unika.

Hur detta rent praktiskt ska fungera, vet jag inte.

Hur är man unik när man ska samtidigt vara en i mängden?

Vårt mål i livet, varken för oss själva eller för barnen, ska inte vara konformitet (likformighet), utan vi får ha som mål att ta tillvara på de unika, individuella egenskaperna hos oss själva och hos varje enskild individ. 

Världen skulle vara färglös om alla tänkte, kände och upplevde likadant.

Källa fakta delen: “Parenting The Highly Sensitive Child” skriven av Elena Jinkins

Foto: Hugues de BUYER-MIMEURE

0 kommentarer