De använder inte knytnävarna

av Azita Miakhel

Hon iakttagar kvinnliga kamrat och tänker:

hon är en person. En individ.

Någons mamma,

någons dotter,

någons syster,

någons fru,

Men ändå en person.

Nu tänker hon på sig själv:

Innan hon kom hit, var hon också en person.

En tjej,

någons dotter,

någons syster,

någons barn,

Men här blev hon:

flyktingen,

invandraren,

blatten, svartsskallen, babben…

Hon blev kallad för:

inkvoterad,

minoritet,

icke-etnisk,

invandrarkvinna,

utländskkvinna,

kvinna med utländsk bakgrund,

kvinna med invandrarbakgrund.

Oj så många beskrivningar för en person.

För en individ.

Hon tänkte om hon pluggade mycket om hon var duktig – kanske skulle hon bli en person?

En individ?

Hon kämpade år efter år.

Poäng efter poäng.

Kurs efter kurs.

Oj så många år av plugg.

Nu kanske hade hon blivit en person?

En individ?

När hon fick första jobbet,

sa de aldrig att det var för att hon var bra.

“Vi behöver mångfald” – sa de.

De behövde en invandrare.

Hon jobbade år efter år.

Dag som natt.

Natt som dag.

Om hon var bäst på det hon gjorde, kanske skulle hon bli en person?

En individ?

Hon jobbade och jobbade.

Hjälpte till,

var snäll,

hjälpte ännu mera.

Hon blev bäst i det hon gjorde.

Men hon blev ingen person. Ingen individ.

De satte sig vid annat bord,

tog avstånd,

gjorde henne osynlig,

Vem trodde hon att hon var?

Skulle hon ta plats?

Som om hon skulle vara en person.

En individ.

Fatta att du är invandrare.

Du är utlänning.

Du är minoritet.

Du är blatten.

Sa de.

Kom inte hit och försök vara bättre.

Hallå flykting!

Håll dig till den du är.

Du är invandrare.

Sa de.

Ord är mäktiga.

De använder orden för att markera hennes plats.

Markera att hon inte är en av dem.

De använder inte knytnävarna,

de slåss med ord.


Foto: Gabrielle Henderson

Du kanske också vill läsa