Murar av sten,
utan dörrar, utan fönster.
Inte ens ett kikhål,
inte ens en spricka där ljuset tilläts tränga in.
Stängd, sluten, förseglad, otillgänglig.
Utom räckhåll,
långt bortom alla vägar,
så avlägsen,
att ingen skulle kunna nå dit.
Det var mörkt,
men i mörkret fanns en trygghet.
Ett levnadsmönster, bekant och stilla,
och en tillförsikt som höll mig fast.
Från horisonten kom du rusande,
envis, bestämd, och ihärdig.
Du tänkte inte,
du kände,
du lät dig föras bort,
du ville vara ljuset.
Du skulle riva ner murarna,
bygga en dörr som kunde öppnas,
skapa fönster där ljuset äntligen fick tränga in.
En ny livsrytm,
en ljuvlig vardag,
en värme som kylans kalla famn aldrig känt.
Men åh, så kortvarig.
Som en storm rycktes huset plötsligt sönder,
och kvar blev bara grus, aska, och smulor av ett förlorat hopp.
Nu gäller det att leta efter stenar,
för att bygga en livlös skulptur.
Foto: Unsplash.com
