Förlustkris – Att Hantera De Kritiska Faserna

av Azita Miakhel

Aftonbladet publicerade en känslosam intervju med Mats Löfvings bror, Jan Löfving – där han berättar om pressen, frustrationen och stressen som brodern upplevde innan han plötsligt gick bort.

Enlig brodern omvandlades Mats Löfving under utredningens gång och mådde allt sämre ju mer veckorna gick:

Det är hur extremt illa Mats har farit av allt och den förändring han genomgick. Från att ha varit den här extremt professionella, självsäkra, driftiga och orädda polismannen till att bli helt nedmonterad och sviken. Som han själv uttryckte det: de har tagit min heder ifrån mig.

Igår läste jag på SVT Nyheter om att Thomas Agnevik, som tidigare var ordförande i polisförbundet i Östergötland, har lämnat in en anmälan om misstänkt arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.

Det tycker jag är helt rätt!

Gruppen mot individen

Människolivet är värdefullt. När någon dör på grund av en pressad arbetssituation på jobbet ska det självfallet handla om vållande till annans död.

När en stor grupp människor vänder sig mot en enskild individ, blir det en fajt som den enskilda individen är dömd att förlora.

När en persons anseende, arbetsmoral och heder ifrågasätts, leder påfrestningen till djup frustration, vanmakt och uppgivenhet.

Som jag skrev i förra inlägget, ryktesspridning, förtal och utfrysning kan knäcka den starkaste av oss.

En person som har varit frisk, energisk och som älskade sitt jobb, hamnar i ohälsa därför att han trycks in i ett hörn och “dom” fortsätter att trycka ännu mera.

Mobbning som vållande till kroppsskada

Personligen tycker jag att vi ska gå ännu längre där vi anmäler arbetsrelaterade psykiska skador som vållande till “kroppsskada”.

Kroppen och psyket hör ihop och bör inte skiljas åt.

Om någon bryter armen på en person kan anmälan om misshandel göras, men om någon får PTSD på grund av utfrysning och mobbning, tas problemet inte upp som lagbrott.

En bruten arm läker inom några månader, men psykiska besvär kan ge men för livet.

En skada orsakad av en annan är vållande och åtgärder bör vidtas utifrån skadans allvar inte utifrån om skadan är synlig eller osynlig.

Några tankar kring kriser

Mats Löfvings död har fått mig att fundera djupare kring kriser och krishantering.

Här skriver jag vad som händer med oss vid en förlustkris och vad vi behöver vara uppmärksamma på.

Hoppas detta inlägg hjälper någon som kämpar med att hantera en kris själv eller någon som försöker hjälpa en annan som befinner sig i en kris.

Förlustkrisen

En förlustkris inträffar plötsligt. Det kan handla om dödsfall av närstående, ett besked man får (t ex att man har fått cancer), en skilsmässa eller att förlora ett jobb eller ett kapital.

Vad som upplevs som kris är indviduellt. Att förlora sin identitet, sin heder eller sitt anseende kan vara lika traumatisk för en person som förlusten av en anhörig.

Det är mycket viktigt att inte förminska en persons upplevelse av en kris och inte förringa individens känslor som uppkommer till följd av krisen.

Förlustkrisens fyra faser

Förlustkrisen har fyra faser: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

Om krisens olika faser har jag tidigare skrivit om. Här tänker jag stanna vid krisens två första faser för att klargöra vad den krisdrabbade går igenom vid en plötslig förlust.

Observera att analysen som följer är min egen där jag drar slutsatser utifrån kristeorin för att förstå vad en person vid en förlustkris går igenom.

De två mest kritiska faserna vid förlustkrisen

Vid krisens fas ett och två är det vanligt att intensiva, djupa känslor tar över psyket och den logiska förmågan trycks aningen undan.

Känslan som uppkommer vid första fasen, chockfasen, är förnekelse. Här tror den drabbade att det inträffade är bara en illusion och snart kommer det hemska att vara över.

Under chockfasen är det vanligt att individen överväldigas av svåra emotioner där det kan vara svårt att orientera sig i känslorna.

Att uppleva ambivalens, ångest och aggression är vanlig under chockfasen.

Vid fas två, reaktionsfasen, avtar förnekelsen av förlusten och individen blir varse om sanningen. Till följd av reaktionen börjar känslor av uppgivenhet, frustration, skam-/skuldkänslor och djup sorg att uppnebara sig.

Under den här fasen känns det för den drabbade som att befinna sig i en mörk tunnel och enda ljuset som syns till, kan vara från ett tåg som är på väg mot personen.

Att känna sig ensam och övergiven är vanligt förekommande under reaktionsfasen.

Här händer det att den krisdrabbade isolerar sig och tar avstånd från sociala sammanhang och situationer.

Observera dock att den sociala isoleringen är ofrivillig då trots viljan att träffa människor, kan den drabbade bli så trött och utmattad att han/hon inte orkar ta sig ut och socialisera sig.

Vidare är det viktigt att komma ihåg är att trots isolering och ovilja att träffa andra behöver den krisdrabbade enormt stöd, förståelse och empati från andra människor.

Risken att gå in i depression är stor under reaktionsfasen om inte insatser och hjälp sätts in tidigt i sorgeprocessen.

Den drabbade behöver emotionellt stöd och bara genom att fysiskt finnas till kan man göra stor skillnad.

Reaktionsfasen brukar övergå till bearbetningsfasen efter ca 2-3 månader (kortare/längre beroende på person) och då blir det lättare för den krisdrabbade att acceptera förlustens sorg och starta sin bearbetningsprocess.

Slutord

Låt oss lära av Löfvings tragiska bortgång och bli snällare mot varandra.

Låt oss skapa ett samhälle där det råder noll tolerans mot trakasserier, kränkande särbehandling, mobbning och utfrysning i alla former.

Börja där du är och bidra med det du kan.

En kan inte göra allt, men tillsammans kan vi göra en positiv skillnad för samhället.

Du kanske också vill läsa