I mörkrets famn försvinner regnbågens alla färger,
och allt omsluts av svart och grått.
En gång i tiden,
för längesen,
kunde du söka och finna ljusets spridda strålar,
men nu,
nu breder mörkret ut sig än mer,
med djupare nyanser av grått.
Du existerar
,men känner likgiltighet.
Du bär på värme, men känns ändå så kall.
Omgiven av levande själar,
varför omsluts du av ensamhet?
Allt du sett och upplevt,
och ändå,
överraskas du gång på gång.
Vakna och förstå,
att knackningar ej öppnar dörrar,
att ansträngningar ibland är förgäves,
att gemenskap inte är given,
bara för att du befinner dig på deras mark.
Och de frågar, om och om igen,
trots att de redan känner till svaret.
Nej, det är inte ett val.
Det har det aldrig varit.
Så fråga inte mer.
Om mörkret vore ett fritt val,
varför söker vi oss bort från det i hopp om en ny dags ljus?
Först drog du dig undan.
Sedan gjorde en annan detsamma.
Och snart bildades en krets som valde distans.
Avundsjukan växer i mig,
när jag ser hur “dina egna” tas emot och välkomnas,
medan främlingen stöts bort och bleknar till grått.
Vi har alla vandrat samma stig hit.
Människans väg,
men du fann din stolthet i din egen och dina vänners hudfärg.
Men i mörkret försvinner våra färger.
I mörkret är allt svart.
Och där, i det dunkla, blir det mesta till grått.
