På den vita väggen hemma hos mamma hängde det inramade diplomet som jag nästan hade glömt bort att jag hade.
Jag har sett diplomet många gånger, men inte selektivt lagt fokuset på det. Det har hängt där många år, utan att jag har velat ta med det hem till mig själv.
Det har nog skett en slags habituering hos mig där sinnen kan ta emot intryck, men att den uppmärksamheten riktas inte på objektet – förrän nu.
Berättelsen om Sven
Jag var drygt sjutton år och hade bott i Sverige i två eller tre år. Jag minns att jag blev placerad i en vanlig klass på gymnasiet och läste svenska med mina klasskamrater och lärde mig språket varje dag.
Men då kom Sven.
Min lärare i svenska som tyckte att jag skulle börja läsa svenska som andraspråk istället.
Jag kommer ihåg att vi hade ett fördjupningsarbete i temat kärlek och jag älskade att jobba med mina texter. Jag skrev en kort novell, en dikt och en liten berättelse om kärlek.
Vi hade inte AI på den tiden. Inte heller Google. Utan vi skrev för hand och besökte biblioteket. Jag arbetade hårt med kärlekstemat.
När jag lämnade in textsamlingen till Sven, var jag exalterad och ivrig. Ville att han skulle läsa den och ge mig betyg.
Den dagen då vi skulle få tillbaka våra arbeten sa Sven till mig (framför flera klasskamrater): “Det är ett bra arbete. Textsamlingen förtjänar ett VG, men du får ett G- för jag tror inte det är du som skrev alla dessa texter”
Jag försökte desperat övertyga honom om att det var jag, men Sven struntade i mig. Minns också att jag brast ut i tårar och gick ut ur klassen, men han brydde sig inte ens om att fråga hur jag mådde.
En klasskamrat kom ut och tröstade mig. Sedan gick jag in till klassrummet igen.
Nästa lektion sa Sven till mig: Du måste byta till svenska som andraspråk. Det spelar ingen roll vad du gör i svenska, men jag ger dig inte mer än ett G. Byt så kanske du får bättre betyg.
Och så bytte jag till svenska som andraspråk. Jag hade inget val. Han ville inte ha mig i sin undervisningsgrupp.
Mötet med Sverige
Min lärare i svenska som andraspråk berättade en dag att det var en uppsatstävling på temat “Mötet med Sverige” och hon tyckte att jag skulle skriva en uppsats och delta i tävlingen.
Jag sa okej och skrev en uppsats. Den handlade om hur vår lilla gummibåt räddades av det svenska militärfartyget i havet.
Minns inte hur många sidor uppsatsen blev, men utan några förhoppningar lämnade jag den till läraren som skickade iväg den.
Några veckor senare fick jag veta att jag hade vunnit uppsatstävlingen. Nyheten kom till och med upp på Tingvallagymnasiets TV och rullade där i en vecka: “Vi gratulerar vår elev Azita Miakhel som har vunnit uppsatstävlingen mötet med Sverige”.
Jag vann ca 1500 kronor (minns inte exakt) och fick ett diplom.
Familjen var glada, min lärare var glad, men jag brydde mig inte. Jag ville att Sven skulle se att jag kunde skriva och låta mig komma tillbaka till min klass och mina klasskamrater igen.
Men det hände inte.
Jag har skrivit sedan jag var nio år. Den längsta novellen skrev jag för hand på 150 sidor när jag var fjorton år.
Min dröm var att bli författare eller journalist, men livet hade en annan plan för mig.
Det kanske var meningen att jag skulle bli lärare, lära mig av min egen gymnasietid och kämpa för mina ungdomars skola?
Jag vet inte.
Jämlikhet i skolan är ingen självklarhet
Låt mig berätta en sak: en elvs etnisk bakgrund, föräldrars plånbok eller läggning har aldrig spelat roll för mig.
Varenda unge, varenda barn och varenda ungdom har rätt till en bra skolgång och jämlika villkor.
Min poäng med inlägget är inte att jag är emot svenska som andraspråk undervisning, utan syftet är att uppmärksamma på att elever kan misstänkliggöras på helt fel basis.
Inget barn eller ungdom ska någonsin misstänkliggöras på ogrundade fakta. Varje elev är lika mycket värd och förtjänar rättvisa, omtanke och framförallt bra undervisning med hög kvalitet.
Sven lever inte längre, men hur han fick mig känna mig kommer att följa med mig livet ut.
Jag vill inte att mina ungdomar ska minnas mig som jag minns Sven.
