Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag – eller kvinnor jag känner – har blivit kallade “svår”, “arg”, “lite för mycket” eller, den klassiska, “hon har dålig attityd”. Och det är nästan alltid i situationer där vi har gjort något så enkelt som att typ pratat.
Det kan vara på jobbet, i ett möte där man insisterar på att bli lyssnad på, eller i en diskussion där man inte backar direkt, utan håller fast vid sin åsikt.
Gudarna ska förbjuda om kvinnan har starka åsikter och vågar stå upp för dem. Och när man säger nej – nej till mer arbete utan ersättning, nej till dålig behandling, nej till att bara le och svälja kränkningar. Då dyker den upp.
Kommentaren, blicken, tonen: “Det är något med hennes attityd.”
I din säng eller i köket?
De vill ha kvinnorna i sängen (kanske fastbunden, vad vet jag), i köket, i tvättstugan. Eller varför inte bara dyrka marken mannen går på?
Soft Girls förespråkar i alla fall mansdyrkan. Gör dig snygg, ge upp dina drömmar och skaffa dig en man som kan försörja dig – typ.
Sen är det är alltid så laddat. Som om det vore något farligt, något stökigt. Men egentligen: Vad är det vi kvinnor gör i de stunderna?
Ja vi visar integritet.
Vi säger: “Min röst är lika mycket värd att lyssna på som din”. Vi vill ta plats. För kvinnor är ju trots allt halva av jordens befolkning. Det är inget konstigt och det är mänskligt att vilja uttrycka sig.
Men i ett samhälle där kvinnor fortfarande förväntas vara mjuka, diplomatiska, lagom, leende, sminkade och framför allt – bekväma för andra – blir det som en störning i systemet.
Jag har hört män i min omgivning säga saker med en självklarhet som nästan får mig att häpna. De kan säga ifrån, vara raka, ibland till och med hårda – och de får respekt.
Vi känner oss trygga i fadersfigurer och männen blir sedda som tydliga och starka.
Bla bla bla
När en kvinna talar, är det plötsligt ett problem. Hon har blivit “svår att jobba med”. Hon “borde tänka på sin ton”, “hon borde lyssna mer och tala mindre”, hon ska, hon bör hon borde … bla bla bla.
Det är tröttsamt.
Det är irriterande. Det är onödigt och farlig för demokratin och för jämställdheten.
Inte bara för att det är orättvist, utan för att det är en ständig begränsning. Det skickar signalen att vår styrka är ett problem. Att vår tydlighet måste paketeras om för att inte skrämma.
Att vi måste väga varje ord, varje tonfall, varje blick – annars riskerar vi att inte bli tagna på allvar, eller ännu värre, bli ogillade. Men här är sanningen: en del av oss är inte här för att vara bekväma för andra.
Vi är här för att bidra, förändra, leda, skapa. Och ibland innebär det att vara obekväm. Att vara tydlig. Att stå fast. Att ha den där “attityden” – som egentligen bara är modet att inte låta sig tystas.
Så nästa gång någon kallar dig för attitydproblematisk – fråga dig själv: var du otrevlig, eller var du bara tydlig?
För det är inte samma sak. Och vi måste sluta låta samhällets trånga ramar definiera vilka vi får vara.
Vi kommer definitivt att ångra oss
I dagens värld, där jämställdhet ses som ett hot och där människor som kräver sina grundläggande rättigheter blir kallade för “woke bitches”, behövs det fler jobbiga kvinnor som tar plats.
Vi har haft soft-girl-samhällen, men dessa är uråldriga, omoderna kontexter skapade av konservativa patriarkatet.
Om jag uppfattas som “arg” för att jag ber dig sticka när du är respektlös, då får väl jag vara arg.
Genusaspekt – Kvinnors uttryck för makt och normbrytande beteende
Att kvinnor ofta får höra att de har “dålig attityd” när de står upp för sig själva är ett tydligt exempel på hur könsnormer påverkar hur beteenden tolkas och värderas.
Inom genusvetenskapen betraktas detta som ett uttryck för hur samhällsstrukturer skapar och upprätthåller maktskillnader mellan könen. Inte bara genom formella regler, utan också genom sociala förväntningar och normer.
Rosa eller blå, eller rosa?
Könade normer kring makt och känslor traditionellt kopplas till makt, auktoritet och självständighet till maskulinitet, medan empati, anpassning och ödmjukhet associeras med femininitet.
När kvinnor agerar utanför de förväntade ramarna – exempelvis genom att tala högt, säga ifrån, vara raka eller kritiska – bryter de mot det som Judith Butler kallar “genusperformativitet”: de agerar inte enligt den socialt förväntade könsrollen.
Tyvärr får detta konsekvenser. En kvinna som säger ifrån riskerar inte bara att bli ignorerad, utan också att bli stämplad. Hon överskrider det handlingsutrymme kvinnor traditionellt tilldelas, vilket kan skapa sociala sanktioner, som att bli kallad “besvärlig”, “känslostyrd”, “arg”, “konfliktsökande” eller “attitydmässig”.
Den typen av reaktioner är inte bara personliga, utan strukturella – de fyller en funktion i att hålla kvinnorna “på plats”.
Det genusvetenskapliga begreppet dubbelbestraffning är centralt här.
Det innebär att kvinnor ofta hamnar i en situation där de blir kritiserade oavsett vilket val de gör. Om de är tysta och anpassliga, anses de svaga eller ointressanta. Om de är tydliga och självsäkra, anses de aggressiva eller “ha attityd”. Detta står i kontrast till män, som oftare får bekräftelse för samma beteenden: de anses drivna, starka, ledande.
Konsekvenser i arbetslivet och det offentliga rummet
I arbetslivet leder dessa mekanismer till att kvinnor ofta får mindre gehör för sina idéer, avbryts oftare i möten, och bedöms hårdare i ledarskapsroller.
Det finns även forskning som visar att kvinnor som uttrycker ilska i professionella sammanhang straffas socialt – medan män som gör samma sak istället kan vinna i auktoritet.
Motstånd och normkritik
Att kvinnor ändå fortsätter säga ifrån, stå upp för sig själva och ta plats är en form av motstånd mot de könsnormer som begränsar dem.
Från ett genusperspektiv är detta handlingar som inte bara har individuell betydelse, utan också politisk. De utmanar föreställningar om vem som får vara stark, synlig, högljudd – och tvingar samhället att omförhandla sina normer.
Och snälla, tro inte att bara för att vi är fler, ändrar vi strukturen. Samhället förändras bara när vi vägrar vara tysta.
Slutord
Kvinnan som startade hatdrevet mot mig på sociala medier började sin kommentar med att berätta för sina följare att hon kände sig ledsen. Den mest accepterade och mäktiga kvinnliga känslan: att vara ledsen och sårbar (fäll några tårar liksom).
Hade hon istället skrivit “jag är arg” hade hon fått fler mothugg än hon kunnat räkna med. Nu var hon mjuk, snäll och sårad – ett offer.
Och endast få analyserade manipulationen bakom hennes spel.
En äldre man (70+) sa till mig att jag borde acceptera kränkande kommentarer från andra, för det var viktigt att vara omtyckt. Sedan när blev det viktigt att vara gillad liksom? Jag är inte glass.
Respekt smakar bättre än uppmärksamhet (Pink).
Jag frågade honom: Kan du acceptera liknande bemötande och vara okej med kränkande kommentarer och härskartekniker? Han svarade inte. Blev sur och gick och satte sig någon annanstans.
