Någonstans läste jag att: “Det är enklare att bygga upp starka barn än att reparera söndriga vuxna” och det citatet har satt sig djupt inom mig.
Småbarn har primära behov av omvårdnad, kärlek, tak överhuvudtaget, mat och vatten.
Större barn behöver (utöver de grundläggande behoven) trygghet, gemenskap, framtidstro och kärlek.
Vilka ska uppfostra barnen?
Jag känner viss trötthet över debatten om vems ansvar barnen borde vara. Föräldrar förväntar sig att skolan ska ha ett uppfostransuppdrag, skolan anser att det är föräldrarna som måste uppfostra sina barn.
Varför kan vi inte mötas halvvägs – tänker jag? Att föräldrar gör sin del för att bygga upp barnen och skolan gör sitt uppdrag?
Barnen vistas trots allt en stor del av sin vardag i skolans miljö.
Statens ansvar?
Staten är kluven med var de ska lägga resurserna. Ska samhället arbeta förebyggande så barnen får det tryggt i barndomen eller lägga pengarna på psykvård, socialtjänst, bekämpa ungdomsbrott eller jobba förebyggande med barnens psykiska ohälsa?
Som lärare, mamma och aktiv stödjande av FN:s arbete (framförallt barnens rätt), tycker jag att valet är enkelt: satsa på att barn/ungdomar får den tryggheten de behöver/förtjänar där de befinner sig här och nu.
Satsningar på barn i tidig ålder kanske inte märks omgående, men tjänar samhället långsiktigt.
Hade vi till exempel givit tillräckligt med stöd i barndomen till de ungdomar som ägnar sig åt grov kriminalitet, hade vi sparat mycket just nu.
Låt oss lära av misstagen och satsa på våra viktigaste resurser – barnen.
Ringa misshandel är misshandel
Tidningen Skolvärlden publicerade förra veckan en artikel angående nio lärare som förlorade sina lärarlegitimationer under 2022 då de hade gjort sig skyldiga till brott mot barn (de flesta fall sexualbrott).
Ytterligare 14 lärare hade fått varningar – flest på grund av “ringa misshandel” mot barn.
Jag blev rätt provocerad av en kommentar som någon hade skrivit under artikeln:
Whataboutism och Pajkastning. Tydlig exempel på “barnen är någon annans ansvar”. Men barnen är väl skolans ansvar under skoldagen? Rätta mig om jag har fel.
Om föräldrar är olämpliga för sina barn, bör samhället rikta sin hjälp och stöd till hela familjen och på så sätt hjälpa enskilda barn till en tryggare uppväxt.
Lite stryk är ingen stryk (?)
Jag svarade på kommentaren ovan om att skolan har till uppgift att se till att lämpliga vuxna jobbar i skolan.
Då fick jag ett svar av en annan läsare som gjorde mig aningen ledsen (ner till höger om du använder desktop):
Ge dom lite stryk bara så ska ni se att de sköter sig – får jag en känsla av retoriken här (och jag får ont i magen av det).
Jag fattar. Vi lärare är också människor och kan bli stressade och agera känslomässig i pressande situationer.
Men (med betoning på men!) stress är aldrig en ursäkt till att kränka ett barn fysiskt eller psykiskt.
Ett par exempel
För den delen av skolpersonal som tycker att barnuppfostran inte är deras jobb, låt mig ge ett par exempel:
Tänk om en läkare skulle neka en patient vård och säga till honom/henne att “Du får skylla dig själv att du är diabetiker. Hade du fått rätt kost från början, hade du inte hamnat här. Tyvärr tänker jag inte ge dig vård för du borde ha fått bättre kost hemma“.
Eller inspirerad av TikTok klipper du håret snett och går till frisören i desperat behov av hjälp, men frisören säger: “Du klippte håret snett hemma, gå fixa felet hemma också“.
Det skulle inte hända hos läkaren eller frisören, eller hur? Så varför ska vi i skolan skylla ifrån oss vårt eget ansvar?
Nope! Låt oss att inte förespråka våld alls! Varken ringa misshandel eller lagom misshandel eller mycket misshandel.
Barnaga är förbjudet enligt svensk lag. Därmed basta!
Lagar som ska skydda barn – Barnkonventionen
Här kommer en del fakta: Enligt bestämmelsen 6 kap 1 § får inte barn utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Barn ska behandlas med respekt för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (Föräldrabalk 1949:381)
I Sverige är detta förbud reglerat i föräldrabalken 6 kap 1 §, där det fastslås att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.
Skolaga började förbjudas under senare delen av 1800-talet i Sverige (m.a.o lärare får inte slå barn!).
Barnkonventionen är en internationell konvention som förbjuder allt våld mot barn. Den 1 januari 2020 blev konventionen lag i Sverige.
Det som dock är motsägelsefullt och väcker min irritation mest är att: När det gäller straffrättsliga regler för våld mot barn, så finns det inga särskilda bestämmelser för detta i Sverige.
Istället gäller brottsbalkens bestämmelser om misshandel:
Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).
Slutord
Det finns ett antal organisationer (bl.a FN) och privata aktörer som trycker på om stiftningen av lag om misshandel mot barn då det faktiskt är skillnad mellan misshandel mot barn och misshandel av vuxna.
Barn har inte fysisk kapacitet att skydda sig mot fullvuxna människor.
Låt oss hoppas på att lagen om brott mot barn blir ännu starkare så den ger barnen heltäckande skydd.
Vad man sår, det får man skörda.
Tänk på en sak: Om du håller tag i någon, blir impulsen hos personen att frigöra sig.
Om du kränker ett barn, fylls han/hon av aggression och den aggressionen förr eller senare kommer att vilja komma ut.
Fyller vi barnen med kärlek, respekt, omtanke och trygghet, kommer vi med all säkerhet få en generation med psykisk starka individer.
Så nej. Hårdare tag är inte svaret på barnuppfostran.
Vidare läsning och källor
Läs också följande blogginlägg: Lyssnar jag bättre om du skriker dina ord? och Barnens psykiska hälsa är vuxnas ansvar
Källor:
