Makt – Åh ljuva, underbara makt

av Azita Miakhel

Tidigare har jag skrivit ett antal blogginlägg med inspiration från socialpsykologin där jag bl.a. har analyserat makt, kontroll och inflytande.

Att jag skriver om ämnet igen, beror delvis på frustrationen jag känner över systemet där den individuella friheten blir alltmer begränsad och där statens (enstaka gruppers) kontroll över människan blir allt högre.

Och delvis känner jag oro över hur nästa generationens källkritiska förmåga utvecklas när vår tolkning av händelser och situationer börjar tappa all nyans.

Vi har blivit så godtrogna att vi köper det vi ser utan att jämföra med andra parametrar och utan orken att undersöka bakomliggande orsakerna till att saker och ting händer.

Hur som helst vill jag här avslöja en hemlighet:

Ibland – bara ibland – känner jag mig som en fågel i en bur som inte kan flyga då burens nyckel ligger i händerna på maktkära auktoriteter.

Vingarna är starka, musklerna likaså- det är bara att köra på, men hur ska jag rensa vägen så jag kan börja gå (flyga)?

Makt och lydnad – ett klassiskt experiment

Flera psykologer och forskare inom den socialpsykologiska skolan har gjort olika sorters experiment som kan få oss att fundera över det mänskliga samspelet.

Ett av dessa experiment är “lydnadsexperimentet”.

År 1963 genomförde Stanley Milgram ett experiment om lydnad för att utforska om vanliga människor var benägna att skada andra genom att följa auktoritära order.

Experimentet involverade två frivilliga deltagare som hade kommit till ett laboratorium för att delta i en minnes- och inlärningsstudie.

Milgram som själv var försöksledare förklarade att det skulle innebära att en av deltagarna skulle agera som “elev” och sitta i ett annat rum, medan den andra, som fungerade som “lärare,” skulle ställa frågor genom en högtalare.

För varje felaktigt svar skulle “läraren” ge “eleven” en elektrisk stöt, och stötens styrka skulle ökas vid varje fel.

Stötarna började på 15 och fortsatte till 450 volt.

På en kanpp stod det till och med XXX som indikerade att det skulle vara kört för den om nu denne skulle få stöten.

Vad deltagaren som agerade “lärare” inte visste var att den andra deltagaren var en medarbetare och inte en slumpmässig vald deltagare.

Det betyder förenklad att experimentet gjordes på ”läraren” och det fanns egentligen ingen elev.

När “eleven” svarade fel, mottog denne faktiskt inte några stötar; istället spelades en inspelning med ljud av fejkade skrik och smärta för att lura “läraren.”

“Läraren” trodde dock att denne gav riktiga elektriska stötar till en medmänniska.

Experimentets huvudsyfte var att undersöka i vilken utsträckning försökspersonen skulle gå i att lyda en auktoritär ledare, trots elevens påståenden om att avsluta experimentet.

Milgram stod där i sin kostym och vita rock och uppmanade “läraren” att vid varje fel svar fortsätta ge eleven elchocker.

Milgrams undersökning visade att 65 % av försökspersonerna lydde försöksledarens befallningar och levererade elektriska stötar upp till 450 volt, även när “eleven” upphörde med att svara.

De gjorde detta eftersom de ansåg att de bara följde order och därför inte bar något moraliskt ansvar för sina handlingar.

Istället avlämnade de ansvaret till auktoriteten!

Milgram drog paralleller mellan resultaten av experimentet och historiska händelser såsom Förintelsen och Vietnamkriget.

Han argumenterade att många människor var beredda att avvika från sin moraliska övertygelse eftersom de undvek att ta på sig det moraliska ansvaret och i stället följde de auktoritära ledarna.

Milgrams experiment på Youtube

Vi lyder utan ifrågasättande och utan källkritik

Utan lagar och regler skulle ett samhälle ha svårt att överleva.

Vi måste veta vad som är rätt och fel och vad som kommer att hända om vi inskränker i andras friheter och rättigheter.

Det som däremot är viktigt att uppmärksamma är att lagar och regler skapas av människor.

Mussolini hade sina lagar. Saddam Hussein hade sina lagar och Hitler hade sina lagar.

Lagarna skapas för att skydda individer, men de kan också skapas av giriga, maktgalna personer i syfte att splittra ett samhälle och göra skillnad på människor och människor.

Auktoritären kontrollerar

Auktoritära regimer börjar kontrollera sina medborgare genom att få dem att göra småsaker först för att sedan bli alltmer extrema.

Genom rädsla, genom repressalier och genom sanktioner, skapar auktoritären rädsla hos de som kontrolleras.

Härsklystna personer eller politiska partier föreslår till exempel en lag om angiveri där motiveringen är att de vill ”skydda” samhällsstrukturen.

Deras nästa steg blir viljan att kasta ut alla människor ur landet som är av annan åsikt än de själva.

Auktoritären leker med demokratin där de å ena sidan uppmuntrar yttrandefrihet och å andra sidan vill bestraffa en del medborgare som utnyttjar friheten att yttra sig.

Populistiska partier kommer till makten genom att visa omtanke om majoritetsbefolkningen – folket ska skyddas ur klorna på minoritetsgrupper som har ”förstört” landet.

Ett syndabocksstrategi som många diktaturer har använt sig av.

De fortsätter sedan att plantera in små frö av totalitära metoder i människors sinnen, och innan vi vet ordet, har alla vi köpt de populistiska idéerna.

Det blir en självklarhet när idéerna blir nedskrivna lagar.

Och ja – då skickar en vanlig medborgare in en insändare till tidningen där hen tycker att DNA-prover bör tas från alla nyfödda bebisar.

Nu behövs ingen mer auktoritär lydnad.

Vi låter oss kontrolleras självmant.

Kom fram bara. Ta kontrollen över mitt liv, mina åsikter och min kritiska förmåga.

Konformitet – vi blir som får

Att människor faller offer för andras tankar i en grupp kallas inom socialpsykologin för konformitet. Konformitet betyder likformighet.

Konformitet är inte samma sak som grupptryck där medlemmarna aktiv försöker påverka individen. Konformitet är passivt grupptryck.

Det betyder till exempel att jag sitter i ett möte, egentligen inte håller med gruppen, men nickar och säger ja, trots att jag egentligen vill säga nej.

Den som har större behov av grupptillhörighet, gör allt för att följa gruppens normer till punkt och pricka, även om det praktiskt innebär att en annan skadas psykiskt eller fysiskt.

Människor som är mest sårbara är lättast att manipulera och hjärntvätta.

Människor som är mest sårbara blir lättare konforma och låter sig själva att styras.

Sårbara människor vill ha starka (auktoritära) ledare.

Och nu är det upp till de auktoritära ledarna att passa på och ta makten.

Blir inte du orolig?

Att allt fler (till och med vanliga medborgare) förespråkar extrem statlig kontroll över människors liv, ger mig ångest.

Jag läste på Göteborgs Posten:s Fria ord en insändare inskickad av en person med pseudonymen ”Heja Sverige” som är av åsikten att hela befolkningens DNA-prover ska sparas hos staten, så man lättare kan komma åt kriminaliteten.

”Heja Sverige” önskar vidare att staten ska ta DNA-prover på bebisar så fort de kommer till världen. Personen skriver att hen vet om att idén låter galen, men tycker ändå att den är bra och ger USA som exempel (ganska irrelevant i sammanhanget men whatever).

Föreställ dig att du har precis blivit förälder.

Du vill gosa med din bebis, men där kommer SÄPO och ska låna bebisen en stund.

Ditt nyfödda barn behövs i labratoriet där hen ska lämna ett DNA-test.

Okej lite överdriver jag. SÄPO behöver inte blandas in även om vissa bebisar kan vara livsfarliga (de skriker ständigt).

Det är sjukhuspersonalen som tar DNA-prov på ditt barn och talar om för dig att vi behöver spara testet ifall bebisen begår brott när denne kommer in i tonåren.

Precis vad en nybliven förälder vill höra.

“Heja Sverige” – Ja din idé är korkad. Å andra sidan många med ännu korkade idéer än dina har fått igenom sina förslag så det skulle inte förvåna mig om någon populist nappar på din idé.

Vad tycker du?

Ärligt talat blir inte du lite rädd när du läser detta?

Att helt vanliga människor själva vill ha extrem statlig kontroll och att de misstänkliggör till och med människobebisar?

Att många har stängt av empatiförmågan och vill hellre ha hårdare tag än kärlek, omtanke och förståelse?

Kalla mig dramatisk, men jag är orolig.


Foto: Unsplash.com

Du kanske också vill läsa