Ett par mördarblickar stirrar rakt in i mina ögon.
Jag tänker, du skrämmer inte mig och tittar rakt in tillbaka.
Fast nu fördubblas mördarblickarna.
Jag försöker titta åt bägge hållen och fortfarande visa att jag inte är rädd.
Men då blir det sex mördarblickar, sen åtta, sen tio, sen tolv och sen sexton.
Jag tittar ner, tittar bort, tittar runt i hopp om att få se ett par snälla ögon,
men nej jag är omringad av deras mördarblickar.
Jag går min väg, men blir tacklad av ett monster.
Jag låtsas som ingenting.
Låtsas att det inte gjorde ont i axeln.
Låtsas som om jag är okej.
Men jag är inte okej.
Har inte varit okej på länge.
Kroppen gör ont, men värst är ändå själen.
Vem gav dig rätten att röra vid mig?
Vem gav dig rätten att kränka?
De är många.
Oj de är för många.
För många mördarblickar, för många som tacklas för många som vill skada och såra.
De tar inte till knytnävar. De tar inte till handflator.
De gillar bara att pusha, tackla, trycka, squeeza.
Och jag tänker: stryk är väl när skada vållas annan?
Tacklas en, tacklas två, tacklas tre, tacklas fyra, tacklas fem.
Fem gånger.
Varje gång helt nya, okända ansikten.
De “goda” sa lämna, var inte i deras territorium, håll dig borta.
Jag lämnade, slutade vara i deras territorium och höll mig borta.
Men då började telefonen ringa.
De fortsatte.
Ingen tacklade på några dagar, inte heller mördarblickar, men de sa de visste var jag bor.
Nej jag hade inga tankar på att dyka upp igen.
Jag lämnade deras territorium, deras space.
Höll mig undan.
Då dyker monstret upp i min gård.
Tittar rakt in i mitt hus.
Tillräcklig nära så jag kan se hans mördarblick.
Och de goda?
De låter det hända.
Blunda. Hör inget. Ser inget.
För ingen vill ha mördarblickar riktade mot sig.
