Vi människor påverkas i hög grad av andra människors sinnesstämning, handlingar och beteenden. Spegeljaget inom det socialpsykologiska perspektivet innebär att vi speglar oss själva i andras uppfattningar om oss. Jag tittar på dig och får min egen självbild bekräftad: “Duger jag? Gör jag rätt? Är jag okej? Är jag älskvärd? Är jag duktig?“.
Din respons stärker min självbild eller försvagar den. Ju yngre vi är, desto större påverkan.
Vi påverkas av andras förväntningar. Särskild de personer som står oss nära och hjälper till att socialisera in oss i olika situationer och sammanhang, så som familjemedlemmar, vänner och lärare.
Robert Rosenthal visade 1968 med ett berömt försök hur starkt vi påverkas av våra egna och andras förväntningar. Jag gjorde ett försök att göra om Rosenthaleffekten (också kallad för Pygmalioneffekten) från den engelska versionen till en svensk version. Hoppas den blev tydlig nog:
Pygmalioneffekten innebär förenklad att: Våra handlingar gentemot andra påverkar andras uppfattningar om oss. Andras uppfattning om oss påverkar deras handlingar gentemot oss. Andras handlingar gentemot oss förstärker vår egna tro om oss själva (eller försvagar den). Vår tro om oss själva, påverkar andras tro och uppfattningar om oss.
Som i en cirkel, går det hela runt runt.
Rosenthaleffekten (Pygmalioneffekten)
Rosenthaleffekten fick sitt namn efter ett socialpsykologiskt experiment kring förväntningar som gjordes av Robert Rosenthal och hans forskarteam:
Lärare i en grundskola i Kalifornien fick veta att vissa av deras elever kunde förutses göra stora framsteg under läsåret. Lärarna hade fått ett test som de gav till eleverna och som sedan rättades på universitetet. Där plockade forskarna slumpvis fram vissa elever och sa till grundskolelärarna att just dessa skulle göra framsteg, utan att det fanns något underlag för detta.
Senare under läsåret testades skolbarnen flera gånger av forskarna. Det märkvärdiga var att de elever som lärarna trodde skulle bli duktigare också blev det!
Undrar du varför? Låt mig berätta mer: Det var lärarnas positiva förväntningar på de ”utvalda” eleverna som hade fått dem att prestera bäst i skolan.
När lärarna hade fått “bevis” på att ett antal av deras elever var utvalda och extra duktiga, hade deras bemötande gentemot dessa elever förändrats. De utvalda eleverna hade under året fått mer undervisningstid bättre bemötande, leenden, snälla blickar och mer hjälp med undervisningen.
Om Kalle kom försent till lektionen, kunde läraren ryta ifrån och ge honom en ordentlig utskällning. Däremot om Lisa (en av de utvalda eleverna) kom försent, nickade läraren förstående och gjorde ingen big deal av sena ankomsten.
Rosenthal effekten är ett bevis på hur omgivningens förväntningar skapar framgång om den används rätt.
Vi skapar motivation genom förståelse, empati, hjälp och genom att bekräfta våra barn och elever.
“Life… It tends to respond to our outlook, to shape itself to meet our expectations.”
— Richard M. DeVos
Tänk nu tvärtom. När du har en stereotyp bild av vissa elever där dessa uppfattas som slöa, stökiga och omotiverade. Du tänker “Kolla på dom. Ingen idé att satsa på den här klassen. De är slöa, stökiga och omotiverade. Hårda tag ska användas i här!. Vi ska inte dalta med dom här ungarna.”.
Med detta förhållningssätt, hur tror du den här klassen utvecklas? Inte blir de effektiva, lugna och motiverade av dina negativa förväntningar. Eller?
Sammanfattningsvis vill jag skriva att: Dina förväntningar på andra, på dig själv och på livet, är grunden för responsen du får. Förvänta dig därför något positivt av dig själv, av andra och av livet.
