Skolmassakern i Örebro 20250204
Den 4 februari 2025 inträffade en av de värsta skolskjutningarna i svensk historia. En gärningsman öppnade eld på Campus Risbergska i Örebro och dödade elva personer innan han tog livet av sig.
Mördaren (terroristen?) Richard Andersson kallblodigt sköt ihjäl sju kvinnor och tre män. Denna tragedi har skakat Sverige och väckt frågor om vad som får en människa att begå en sådan handling.
Vad driver en person till extremt våld? Hur formas radikala idéer? Och kan vi förhindra att fler hamnar i samma destruktiva bana?
Extremism, oavsett om den är politisk, religiös eller ideologisk, är sällan en slump. Det är en process som formas av psykologiska och sociala faktorer.
Här vill jag utforska några av de vanligaste mekanismerna bakom extremism – för att förstå.
Människor behöver mening och tillhörighet
Människor är sociala varelser. Vi söker sammanhang, en känsla av att höra till. För vissa kan extrema grupper erbjuda just det – en plats där de känner sig sedda, uppskattade och viktiga.
Det spelar ingen roll om det handlar om högerextremism, islamism eller någon annan form av radikal rörelse – gemenskapen är ofta en av de starkaste drivkrafterna.
Tänk dig någon som känner sig misslyckad i skolan, utanför i samhället eller som upplever att ingen lyssnar på dem. Plötsligt hittar de en grupp som säger: “Vi ser dig. Vi behöver dig. Du betyder något. Vi håller din rygg. Vi har svaren du letar efter.” Det är en påtaglig lockelse.
De gillar enkla förklaringar och en tydlig fiende
Världen är komplex, men vår hjärna gillar enkla svar. Det är lättare att tänka att en grupp människor bär skulden för samhällets problem än att hantera en verklighet full av nyanser och osäkerhet.
Extremistiska rörelser erbjuder ofta just detta – en tydlig förklaring och en tydlig fiende. Oavsett om det är “muslimerna”, “vänstern”, “invandrare” eller “eliten” som pekas ut, fungerar det på samma sätt.
Genom att skapa en “vi mot dem”-mentalitet kan en grupp stärka sin egen sammanhållning samtidigt som de avhumaniserar sina motståndare.
Sociala medier driver på radikaliseringen
Förr i tiden kunde det vara svårt att hitta likasinnade om man hade extrema åsikter. Idag räcker det med några klick. Internet och sociala medier skapar ekokammare där människor bara exponeras för information som bekräftar deras egna idéer.
Någon som börjar titta på konspirationsvideor om “den stora utbytestesen” får snabbt fler liknande klipp i sitt flöde (Tacka algoritmerna). De blir övertygade om att de har sett “sanningen”, samtidigt som de börjar lita mindre på vanliga nyhetskällor och andra människor.
Ju mer isolerade de blir, desto mer extrema blir deras åsikter. Att regelbundet lägga upp content där en grupp uppfattas som syndabockar, är som mat för den hungrige extremisten som får sina fördomar bekräftade.
Ilska och upplevd orättvisa är en stark drivkraft
Många extremister drivs av en känsla av att ha blivit svikna – av samhället, staten eller en viss grupp människor. Ilska är en stark känsla, och när den får gro utan ventil kan den bli destruktiv.
Det kan handla om någon som inte får det jobb de anser sig förtjäna, som upplever att deras kultur hotas, eller som känner sig maktlös inför globala förändringar.
När en ideologi ger dem en förklaring – och en väg att “göra något åt saken” – kan det leda till en snabb radikalisering.
Önskan om hämnd
Extremister drivs ofta av en känsla av orättvisa och kränkning, vilket kan leda till en önskan om hämnd.
Inom psykologin förklaras detta genom grievance-based radicalization (radikalisering baserad på upplevd orättvisa).
När en person känner sig marginaliserad eller ogynnad – vare sig det handlar om social status, politiska beslut eller personlig förlust, kan ilska och frustration omvandlas till ett behov av att straffa dem som ses som ansvariga.
Gruppidentitet förstärker denna process. Ju mer en person identifierar sig med en radikal grupp, desto mer rättfärdigas hämndhandlingar som en del av en större kamp.
På så sätt blir hämnd inte bara en personlig känsla, utan något de ser som nödvändigt och rättfärdigt. Det finns alltför många personer som på olika sätt försöker rättfärdiga det som massmördaren i Örebro gjorde.
På sociala medier cirkulerar till exempel bilder på honom med budskapet: “Ett ockuperat folk hämnas.”
Ingen blir extremist över en natt
Det är sällan någon vaknar upp en dag och bestämmer sig för att bli extremist. Radikalisering är en gradvis förändring, där en person steg för steg rör sig mot mer extrema åsikter och beteenden.
Först kanske de bara uttrycker frustration över samhället. Sedan börjar de konsumera mer polariserande innehåll, ansluta sig till grupper och ta till sig ett allt mer svartvitt tänkande.
Till slut kan de vara beredda att ta till våld. Det är därför det är så viktigt att fånga upp människor tidigt – att ifrågasätta deras världsbild innan de fastnar i en destruktiv bana.
Kan man förebygga extremism?
Det vill jag gärna tro att vi kan. Här är några av förslag på att stoppa radikalisering:
Bygga upp ett inkluderande samhälle där människor känner sig värdefulla och har en plats.
Polariseringen kring svenskhet har gått till överdrift, där en grupp försöker bestämma vilka som ska räknas som svenskar och vilka som inte hör hemma här.
Vi måste tagga ner och låta alla i landet känna samhörighet med sitt hem och sin identitet. Att vara svensk är så mycket mer än bara etnisk tillhörighet. Låt oss känna oss som en del av samhället.
Sprid inte hat
De senaste två åren har många politikers sociala medier – och även traditionella medier – fyllts med aggressivt innehåll och en tydlig jakt på syndabockar.
När staten misslyckas med att lösa problemen med kriminalitet, pekar de ut invandrare som roten till alla samhällsproblem.
Politiker bör föregå med gott exempel och ena landet, inte splittra det. Jakten på röster ska inte kosta människoliv.
Lära ut kritiskt tänkande i skolan så att människor blir bättre på att genomskåda propaganda och manipulation.
I en tid där information sprids snabbt och ofta utan granskning är kritiskt tänkande en av de viktigaste färdigheterna vi kan ge unga.
Det handlar om att lära elever att analysera och ifrågasätta information istället för att bara acceptera den som sanning.
Ett utbildningssystem som prioriterar kritiskt tänkande minskar risken för att unga hamnar i extremistiska rörelser, eftersom de blir bättre på att genomskåda manipulering och grupptryck.
Att stärka dessa källkritiska färdigheter är därför en viktig del av det förebyggande arbetet mot radikalisering.
Bryta bekräftelsebubblorna genom att uppmuntra dialog mellan olika grupper.
Erbjuda alternativ så att människor har något meningsfullt att engagera sig i. Samhällets institutioner måste aktivt stötta individer som riskerar att radikaliseras.
Det handlar om att erbjuda jobb, praktikplatser och utbildning till dem som känner sig isolerade och utanför. Extremism föds ur rädsla, ensamhet, ilska och brist på känslan av sammanhang.
Om vi kan minska dessa faktorer kan vi också minska extremism.
Slutord
Det är lätt att se extremism som något som bara drabbar “andra människor.”
Men sanningen är att vi alla påverkas av samma psykologiska mekanismer: vi söker mening, vi gillar enkla svar och vi formas av vår omgivning. Därför är det vårt gemensamma ansvar att skapa ett samhälle där färre människor faller in i extremismens fälla.
Det handlar inte om att vara naiv eller ursäkta våldsamma handlingar – det handlar om att förstå varför det händer och vad vi kan göra åt det så inga fler oskyldiga mördas.
Vi har inte råd att blunda längre. Det som hände i Örebro kan hända på andra skolor också, om vi inte arbetar förebyggande.
Hat är som en eld. Om den får brinna ostört sprider den sig och kan till slut förtära en hel nation.
