Tänkte ta en break från psykoanalysen och läsa humanistisk psykologi i ett par dagar. Personligen har jag inte varit särskilt intresserat av det humanistiska perspektivet inom psykologin, men i det senaste har jag kommit att uppskatta teorin alltmer. Kanske beror det på att humanismens uppmaning till villkorslös kärlek liknar det mesta jag har läst inom den existentialistiska psykologin?
Kan nog vara så.
Inom den humanistiska teorin är Carl Rogers ett känt namn. Rogers byggde sin teori på Abraham Maslows behovstrappa och skapade modeller för att förstå och förklara människans tankar, beteende och känslor. Rogers teori påminner vidare om det socialpsykologiska perspektivet som betonar vikten av individens sociala miljö och sunt samspel människor emellan.
Modellerna nedan är välkända inom det humanistiska perspektivet. Jag har använd originalversionen, men förenklad dessa en aning.
Enligt Rogers är alla människors motiv i livet att sträva efter självförverkligande. För att uppnå självförverkligande behövs det för individen att ha en stabil identitet, självet, och en strävan efter att bli bättre, idealsjälvet.
Självet liknar vår identitet. Vi vet vilka vi är och har en önskan om att utvecklas till det bättre – idealsjälvet. Om vi är långt ifrån idealbilden om oss, kan vi uppleva frustration och nedstämdhet. Vi är med andra ord inte nöjda med vårt liv och vill vara någon annanstans.
För att komma närmare idealsjälvet, behöver självet vara stark och självets styrka kommer från barndomens upplevelser och erfarenheter.
Humanismen menar att en människa utvecklas bäst genom: äkthet (öppenhet), accepterande (att bli villkorslöst sedd och bekräftad) och empati (att bli lyssnad på). Vi blir vårt bästa jag genom villkorslös kärlek.
Rogers ansåg att villkorslös kärlek är grunden för all form av personlig utveckling. Den villkorslösa kärleken är lika viktigt för människans utveckling som solljus och vatten är viktigt för växter. För att självet och idealsjälvet ska uppnå kongruens, behöver barn bli älskade utan några villkor.
Det är inte bara barn som behöver bli älskade utan några villkor, men också vuxna. Kärleken ska inte handla om receprocitet. Kärleken ska inte återgäldas, den ska upplevas, kännas och ges.
Rogers identifierade dessa egenskaper som bevis på mental hälsa:
1. Öppenhet gentemot erfarenheter: Man behöver acceptera både positiva och negativa emotioner. Negativa känslor förnekas inte, utan accepteras och bearbetas.
2. Existentialism: Vara i nuet med alla sina sinnen.
3. Lita på sina känslor: Vi får lita på att vi fattar rätt beslut i vårt liv. Det är okej att lita på sin intuition och inte bara förlita sig ständigt på logik och fakta.
4.Kreativitet: Ibland måste man ta vissa risker och/eller ändra perspektiv. Ingenting nytt händer om du alltid färdas i samma spår.
Det absolut bästa med det humanistiska perspektivet och Carl Rogers teori är konsten att lyssna empatiskt. I en stressad värld, hör vi ofta, men lyssnar tyvärr inte empatiskt.
Jag kommer i framtiden att skriva om vikten av empatiskt lyssnande.
