Suicideprevention är att vilja förändra

av Azita Miakhel

I strid mellan gruppen och individen är det alltid gruppen som får rätt

Hon minns den dagen med en klarhet som nästan gör det smärtsamt att återberätta. Hon väntade på återkoppling från en utredning som hade varit så påfrestande för hennes psyke att det ledde till en sjukskrivning på ett helt år.

En privatfirma hade anlitats för att utreda ett ärende hon hade anmält, och där satt hon i köket, framför datorn, när kvinnan började berätta för henne att hennes “upplevelser” inte stämde överens med verkligheten.

Varför kallas det för upplevelser när alla kunde se hur isolerad hon hade blivit? Hur var det bara upplevelser när filer försvann från hennes dator utan förklaringar och hon hittade sin mobiltelefon som hon hade lämnat på bordet ,helt sönderslagen? Vem hade gjort det?

Redan från början av samtalet skakade hennes kropp och tårarna började rinna. Men kvinnan fortsatte sitt arbete, fast besluten att ge henne återkoppling och avsluta sitt ansvar.

Hon bad kvinnan om ursäkt och förklarade att hon inte orkade fortsätta samtalet. Kvinnan bad henne ta en två minuters paus, dricka lite vatten och lyssna klart på dokumentationen.

När samtalet var över, satte hon sig på golvet och skrek ut sin frustration och sorg.

Var det nu slutet? Hon var ensam hemma, och kvinnan hade gjort sitt jobb, precis som alla andra hade gjort sitt. Mörkret hon kände i det ögonblicket är svårt att beskriva med ord; det var en djup och förtvivlad uppgivenhet som hon aldrig tidigare upplevt.

Mitt i den överväldigande sorgen hade hon ställt in alarmet på mobilen för att inte glömma att hämta sin son. Just i det ögonblicket ringde det.

Först förstod hon inte vad det var, men sedan blev hon medveten om vad som hade hänt. Det var dags att hämta honom. Han väntade på henne.

(Från boken som ännu inte har blivit skriven).

Suicidpreventiva dagen 10 september

Suicidpreventiva dagen (idag), som instiftats av Världshälsoorganisationen (WHO), syftar till att belysa arbetet med att förebygga självmord.

Under 2023 tog 1 617 personer sina liv, vilket inkluderar både bekräftade och osäkra självmord. Det innebär en ökning jämfört med 2022, då antalet var 1 569.

Nedan presenteras statistik om självmord, baserad på kön.

En spontan reflektion utifrån statistiken kan vara följande:

Att män i lägre grad får diagnosen depression, men står för en stor andel av självmorden, kan bero på könsnormer som fortfarande gör det tabu för män att visa sårbarhet.

Traditionella förväntningar på att män ska vara starka och känslomässigt återhållsamma gör det svårt för dem att söka hjälp för psykisk ohälsa.

Där kvinnor ofta uppmuntras att prata om känslor, lär sig många män att dölja sin smärta. För att motverka detta måste vi bryta de destruktiva normerna och skapa en miljö där män känner sig trygga nog att söka stöd.

Ska vi inte börja här och nu?

När jag söker igenom bloggen ser jag att jag har skrivit fyra längre inlägg om självmord. Två av dem publicerades på Suicidpreventiva dagen 2022 och 2023 för att belysa självmordsproblemen i Sverige.

Jag hittar också flera texter om barn och ungdomar som har begått självmord där jag har desperat försökt förklara hur allvarligt läget är.

Men till vem riktar jag egentligen mina ord? Jag har tillbringat tre år med att blogga om psykisk ohälsa och har hela tiden försökt belysa hur illa situationen är, men det verkar som om ingen riktigt lyssnar.

Min envishet att skapa förändring ledde mig till politiskt engagemang, men vad har det egentligen hjälpt? Vi har fortfarande inte lyckats få psykisk hälsa på schemat i skolan eller införa en nationell antimobbningsplan för skolor och arbetsplatser.

Det görs få satsningar på psykiatrivården, och rapporter visar att människor tar sina liv medan de väntar på psykvård.

Kommer den här texten att vara den sista som uppmärksammar Suicidpreventiva dagen? Jag är rädd för att det kan vara så. Jag har svårt att tro att det längre gör någon nytta att lägga tid och energi på att lyfta fram problem som ständigt nedprioriteras.

Ironiskt nog infaller Suicidpreventiva dagen på samma dag som riksdagens nya arbetsår börjar. Jag vet inte ens varför jag lade märke till den kopplingen.

Angripa problemet från fler håll – Börja med mobbning

Att mobbning kan leda till självmord är en dyster verklighet som ofta negligeras. Mobbning på arbetsplatser, liksom i skolor, skapar en miljö av psykisk och fysisk nedbrytning.

För många som drabbas av systematisk trakassering och utfrysning, finns ingen enkel väg ut, och den psykiska pressen kan bli överväldigande.

Könsnormer och andra sociala faktorer kan göra det svårt för personer att söka hjälp, vilket ytterligare förvärrar deras situation.

Att mobboffer ofta lämnas utan stöd förstärker känslan av isolering och hopplöshet. Rädslan för repressalier, eller att ses som “svag”, gör att många tystnar, medan samhällets oförmåga att effektivt hantera problemet leder till fortsatt lidande. Detta är en orsak till att självmord kan bli en sista, tragisk utväg för de som inte längre ser någon annan lösning.

För att förebygga detta krävs ökad medvetenhet om hur allvarligt mobbning påverkar den psykiska hälsan.

Det måste skapas trygga system för att rapportera och hantera mobbning, samt ett förändrat samhällsklimat där empati och respekt blir centrala värderingar.

Endast genom att ta dessa problem på allvar kan vi minska antalet självmord kopplade till mobbning och trakasserier.

När en individ avslutar sitt liv, lämnar hen en familj/grupp i sorg. Att bearbeta förlust som sker på grund av självmord är betydligt mer traumatiskt och svårhanterat än när någon dör av naturliga skäl.

Slutord

Blunda inte när någon lider. Är du i position att förändra människors liv till det bättre, så tycker jag att du ska göra det.

Gå inte runt och och försök hitta fel hos personen som drabbas. Kalla inte heller självmord för ett val. Ingen som mår bra, väljer att avsluta sitt liv.


Foto. Unsplash.com

AI verktyg har använts till delar av texten där mina egna tidigare blogginlägg omformulerats.

Du kanske också vill läsa