Åh, alla ljuva drömmar
att få komma in, hjälpa till, vara en del.
Men så dök du upp –
krossade varje tanke, varje hopp.
Varför? Varför tog du ifrån mig det som var mitt?
Azita, Azita,
du tar allt så personligt.
Du är inte bortprioriterad,
det är bara mina vänner som måste få först.
Den som visar mig kärlek i det offentliga,
ibland med en – oftast tre – rosor.
Den som hyllar mina framgångar,
som dyrkar marken jag går på.
Den som är vaken hela natten,
väntar på mina meddelanden.
Den jag kan styra med en viskning,
så jag kan fortsätta min resa.
Och jag gillar dom riktigt unga.
Men du –
du är jobbig.
Du är inte följsam.
Du vägrar lyda.
Du vägrar passa in i min box.
Du tror att du är stark, att du är smart.
Men jag är starkare. Mäktigare.
Jag får alla att göra som jag vill.
Vill du bli sedd?
Sluta med attityden.
Lägg dig i min säng,
håll gärna käften.
Du är ingenting utan mig.
Säger jag ja – blir det ja.
Säger jag nej – lyder alla.
Ger jag tillstånd – får de andas.
Uppmanar jag dö –
lägger de sig på marken.
Jag vill ha den kvinnan, den andra och alla dom.
Bara dom säger att jag är deras starke ledare.
Men de får sätta munkavel på sig själva,
och aldrig möta min blick.
Du må vara smart. Du må ha visioner.
Men tyvärr –
jag vill ha mina marionettdockor.
