Från denna stunden ger jag upp motståndet.
Säger du följ med, jag följer med.
Vill du att jag är tyst, blir jag tyst.
Tycker du att jag ska prata, då pratar jag.
När du frågar vad jag tycker – svarar jag: “jag tycker det du tycker”.
Frågar du vad jag ska äta, säger jag att du får bestämma.
När du berättar om dina idéer, visioner och drömmar, klappar jag.
Från denna stunden stödjer jag dina idéer. Dina visioner är mina visioner, dina drömmar blir mina drömmar.
Jag klappar, applåderar, stödjer, ställer upp och håller mig själv i bakgrunden.
I utkanten, latent, osynlig.
Jag säger ja när jag menar nej och nej när min inre skriker “Ja!’.
Jag ger upp, jag ger bort,
jag väljer tystand när jag har så mycket att säga.
Du ger instruktionerna. Jag följer. Du ger order, jag lyder.
Du påtalar, jag lyssnar. Du ger direktiv, jag färdas med.
När du tittar på mig och frågar: “Vem är du?”.
Tittar jag på dig och vet inte vad jag ska svara.
Jag har blivit en skugga.
För varje gång jag håller tyst – säger nej när jag menar ja, säger ja fastän jag vill säga nej,
slocknar en del av mig.
Jag dimmar ljuset en gång,
jag dimmar ljuset två gånger – och tredje gången slocknar det helt.
Mörkret är inte i mina händer längre. Inte heller styr jag över ljuset.
Mina tankar är inte mina, inte heller mina känslor.
Jag är nu en droppe vatten bland alla regndroppar.
Foto: Julia Weihe
